subkutan

Det förflutna är här igen. Det smyger upp bakom mig, tar min hand på tunnelbanan och nästlar sig in i mina porer. Allting som händer utspelar sig i flera olika versioner och jag vet inte vilka förlopp som är på riktigt. Eller snarare vilken version som majoriteten ser som sann.

Jag har inte tid att blogga eller skriva fakta/fiktion eftersom jag måste spela Betapet och qruisa och pride-hora så fort som jag sitter vid en dator. Det finns inga ord kvar, ingen ork att skriva om något som går djupare än knull och prostatabröder. Samma sak i mina samtal.

Jag har varit på IKEA och sett saker jag vill äga, men jag har ju aldrig pengar så att det räcker. Sen tänker jag på barnen i Afrika eller Rumänien och då skäms jag. Jag är ingen sann anarkist (jag var ju inte ens i Göteborg när skotten avlossades), jag är en ond materialist.

Jag älskar mitt kollektiv och aldrig kunde jag tro att vegansk smörgåstårta kunde vara så gott. Och det är fint att de har överseende med att jag hänger upp mina underkläder överallt. Och att jag aldrig plockar i eller ur diskmaskinen.

Igår på stan ropade ett gäng kids efter mig:
- Gay international!
Jag fattar inte vad de menade med det.

Jag vill ligga nära och andas. Dra mina fingrar över dina armar. Nu. Tack.

Det finns människor som inte läser min Qruiser-dagbok. Det kallas självbevarelsedrift och jag är djupt imponerad. Antagligen är hen som jag just nu tänker på en av få som fattat de subtila budskap jag försökt förmedla. Eller, i hens fall var det kanske inte direkt subtilt. Typ "Jag planerar att åka till [staden där personen ifråga bor] och utföra en kidnappning". Kanske inte så diskret som man kan önska. I vilket fall som helst tittar hen aldrig i min dagbok nuförtiden. Men det hindrar mig ju inte från att skriva om henom. Ack, denna eviga kärlek som aldrig kommer att bli av. Det är tryggt att tråna på avstånd, men just nu har jag faktiskt glömt bort hur hen ser ut. Men det är ändå praktiskt att hen finns. När någon annan gör mig illa kan jag tänka att "men den här människan kommer i alla fall aldrig att kunna såra mig så djupt som Den Där gjorde". Det gör saker lättare, även om allt kanske bygger på en lögn.

Och det där med "jag gillar dig på Det Där sättet"... Det är fan inte lätt. För jag kan aldrig säga "jag gillar dig också, men inte på Det Där sättet" när jag fått en sådan bekännelse. Nej, jag mest ler och om personen börjar hångla upp mig slutar jag le, men backar inte utan kanske hånglar tillbaka lite grann innan jag inser att mitt agerande just nu tolkas som att "jag gillar dig också, på precis Det Där sättet" och då måste jag ta tillbaka min tunga och försöka slingra mig ur situationen utan att orsaka alltför stor skada. Men det är jag rätt dålig på.