subkutan

Människor är så förbannat ömtåliga och vi mosar varandra varje dag. I jämlika relationer kan man stampa sönder lika mycket som man blir krossad tillbaka av den andre, men det är sällan det faktiskt är så. Ofta har jag hjärtan i mina händer som jag mer eller mindre ovetande gräver in fingrarna i. Jag sliter sönder utan att förstå. Deras ägares obehag bekommer mig inte, de kan inte göra något som får mig ur balans. Sen finns det de där personerna som jag aldrig lyckas beröra men som dödar mig varje dag med ord och agerande. Och då stannar jag ofelbart kvar. Om du kan såra mig betyder det att du är viktig för mig. Jag går sönder så lätt, jag krossar andra personer alldeles för ofta. Jag förstår inte hur vi orkar interagera med andra människor när det hela tiden gör ont. Jag fattar faktiskt ingenting av allt det här som pågår omkring mig.