subkutan

Igår gick jag förbi ett fönster som spelade smörig r'n'b och jag fnös föraktfullt åt den töntiga balladen. Sen traskade jag hem och satte på Damaged people med Depeche som jag lyssnat på nonstop under de senaste veckorna.

Något som stör mig är tjejer som ler. Inte vilka leenden som helst, utan osäkert, ursäktande, överslätande eller trevande. Sluta mjäka! Jag är ingen god feminist nu och inte heller uppfriskande queer, nejnej, men det skiter jag i. Jag tycker att ni är jävligt jobbiga. Snälla tjejer som ler utan anledning göre sig icke besvär att försiktigt flina mot mig.

Jag har gått runt i flera dagar och formulerat texter i mitt huvud, men nu när jag faktiskt har tillfälle att skriva är de alla borta. Jag minns att det var bitterhet över Qruiser, bitterhet över att man som poly kan bli dumpad två gånger samma vecka, bitterhet över all dålig tv. Säkerligen ytterligare en hel del bitterhet, men kanske även en del glada saker.

Fan.

Jaja, det kommer. Jag har inte bråttom, jag ska leva i flera år till.

Jag kan inte låta bli att publicera mina ord på nätet. Men nu är jag i alla fall lite mer hemlig än förut.