Anarkakritik. Nu med queerkritik.

Jag ville så gärna skriva min queer-kritk en dag då jag inte var ledsen/arg/upprörd över den inavlade queer-världen, men den dagen verkar inte komma.

Jag blev, som nämnt, påmind av fina Ida om en text jag skrev som kritiserade den utomparlamentariska feministiska rörelsen i Stockholm. Jag står fortfarande för den, men jag vill nu lägga till att den lika mycket rör queerkretsarna i Stockholm. Aktivismen, politiken, klubbkulturen. Och givetvis med vissa tillägg. Så, här kommer min kritik av queerbubblan. Läs och ta åt dig. Det är upp till dig att förändra den.

"Jag tycker att det finns en mängd problem inom den utomparlamentariska feministiska rörelsen i Stockholm och jag ser faktiskt inte längre något skäl till att hålla tyst. Argumentet brukar vara att intern kritik kan splittra rörelsen, men en rörelse som inte får kritiseras och där meningsmotståndare tystas ner är inget att eftersträva. Och vi är redan splittrade, den som hävdar motsatsen blundar inför verkligheten.

Det är dags att vi rannsakar oss själva och jag vill gärna få upp en diskussion om det här.

Sist jag öppet försökte föra någon sorts diskussion (för 3-4 år sedan, på en anarkafeministisk mejllista) blev jag utsatt för personliga påhopp och kallad "mansälskare". Den gången handlade det om att jag kritiserade en talare på Ta natten tillbaka-demon för att ha sagt saker som jag tolkade som såväl biologistiska som heteronormativa. Jag ville diskutera vad andra tyckte om talet, var det verkligen anarkafeministiska värderingar som alla kände att dom höll med om? Men någon givande diskussion var inte möjlig: arrangörerna tog illa vid sig och bemötte kritiken med "gör det bättre själv då" och andra sa att jag bara var ute efter att försvara män som grupp (!). Mina åsikter och jag själv förlöjligades. Det var ett paradexempel på användandet av härskartekniker. Jag är tyvärr övertygad om att sådana påhopp och utfrysningar kommer ske även denna gång, men ärligt talat skiter jag i det. Det är så många som klagar i tysthet, någon måste våga göra det offentligt.

Okej, till att börja med är jag jävligt irriterad på elitismen och att vissa människor anser sig ha rätt att bestämma över andra. Tydligaste exemplet är förra årets Ta natten tillbaka. Att några människor tar sig rätten att hävda att Ta natten tillbaka-demon är hemlig och att ingen kan berätta vilka som ordnar eller om den ens blir av. Skitsnack. Sluta fjanta er, vad är ni rädda för? Säpo? Lek era fåniga lekar någon annanstans och inte på en demo som funnits i 10 år och aldrig tidigare varit så hemlig att man inte ens veckan innan kan säga att den ska bli av. Låt alla som vill vara med och organisera få vara det! Det är knappast som att det finns för många anarkafeminister som vill engagera sig. Vem utsåg er till ledare? Att gruppen som ordnade demon tog sig rätten att utestänga andra, undanhålla information och befästa hierarkier är avskyvärt. Samma sak är det med att det finns en grupp som ses som (ser sig själva som?) Stockholms Anarkafeminister och det är dom som är dom "riktiga" anarkafeministerna. Bullshit. Man kan vara anarkafeminist utan att umgås med dom människorna. Att vara anarkafeminist är inte att vara med i någon slags förening där alla går ut och sjunger karaoke tillsammans, även om man inte är mindre anarkafeminist bara för att man gillar att sjunga karaoke med sina vänner. Men att vissa tjejer ses som "dom riktiga anarkafeministerna" är skrämmande och skapar hierarkier.

Att många är kompisar som umgås även utanför politiska sammanhang får ännu fler konsekvenser. Klart att en hel del blir vänner när dom jobbar politiskt, men det är skillnad på vänskap och politiskt engagemang. Vi måste sluta stänga ute andra kvinnor genom att vara interna och förvandla alla möten till små mysiga fikastunder med vännerna. Det är ingen ovanlighet med politiska sammankomster där det i stor utsträckning förekommer internt prat och kärvänliga pikar som dom flesta, men inte alla, fattar. I en grupp med tio kvinnor som försöker ha en diskussion (vare sig det är på ett möte inför en feministfestival, under en kurs i självförsvar eller på Antippa) så är det inte sällan som typ åtta av dessa tio personer är nära vänner och sitter och är interna och låter kompisskapet inkräkta på diskussionen, vilket innebär att övriga två blir exkluderade på ett obehagligt sätt. Visst förstår jag att du vill umgås med dina vänner, men gör det någon annanstans, inte i våra politiska forum! En gång i tiden hade Antippa "värdinnor". Deras uppgift var att mingla runt och att få alla att känna sig välkomna. Mer sånt! Jag har hört tjejer säga att "vadå, det är väl bara för folk att komma fram! Dom får skylla sig själva om dom sitter i ett hörn och trycker!". Men allvarligt, klart det är svårt för en tjej som inte känner någon på t.ex. Antippa att lägga sig i ett samtal mellan 20 tjejer som uppenbart känner varandra mer än väl och bara pratar om sina privatliv. Det är väl inte så svårt att förstå? 

Och att hata queerfeminism? Jag diskuterar gärna dom feministiska bristerna med queer och vilka  problem queer-boomen orsakar, men inte med kvinnor som säger att "jag hatar alla queera. Jag blir så arg att jag vill döda dom". Feminister som vill döda andra feminister är idioti.

Utfrysning, förlöjligande och liknande måste upphöra! Ibland gränsar beteendet till sekteristiskt och det är skrämmande. Man kan inte frysa ut någon bara för att man inte gillar den. Du behöver inte umgås med personen privat, men ni kan väl ändå samarbeta med feministiska projekt?

Mycket av det jag tar upp handlar om problemet med att skilja mellan privatliv och politik. Jag menar inte att det personliga plötsligt inte längre är politiskt. Men snarare att många har svårt att skilja på "nu umgås jag med mina vänner för att jag mår bra av det" och "nu ska vi driva igenom samhällsförändringar". Om du helst vill jobba med dina vänner, so fine, men gör det i en sluten grupp och inte i en grupp som påstås vara öppen för alla.

Det är mycket intriger bland oss. Vi blir ihop, är otrogna, gör slut, snackar skit, sviker vänner etc och måste sedan se varandra på möten och demonstrationer. Det går inte att komma ifrån. Jag anser att sådana personliga intriger måste stanna utanför det politiska arbetet, men det är något som jag tror bör debatteras. Den feministiska kampen borde väl gå före att du tycker att det är jobbigt att ditt ex blivit ihop med den du är kär i? Klart att känslor kan vara stora och jag menar inte att förminska någons känslor, men att låta det gå ut över politiska sammankomster och ställa till stora scener är egoistiskt. Jag vet människor som inte längre demonstrerar på 1a maj för att det är så jobbigt att möta hela sitt förflutna i ett och samma demonstrationståg. Ska det verkligen vara så? Går det att förändra? Vem äger tillträde till offentliga utrymmen? Det tål att diskuteras.

Något annat som verkligen stör mig är den förskräckliga mängd skitsnack och skvaller som existerar inom rörelsen. Det är ett evigt snattrande om vem som haft sex med vem och "hon är värsta psykot, har jag hört, men jag vet inte för jag har egentligen aldrig pratat med henne" och många sanslösa historier som när det kommer till kritan helt saknar grund. Lägg ner! Varför bryr du dig så mycket om vad andra gör eller inte gör? Om det är något som verkligen kan anses splittrande så är det väl ändå lögner och skitsnack om andra feminister?

Och sluta låtsas som att flator inte har högre status än brudar som är hetero- eller bisexuella! Jag har hört flator säga saker som "jag har tänkt igenom det hela nu och kommit fram till att jag nog kan acceptera bisexuella. Förut tyckte jag att dom var äckliga, men nu är det okej för mig att dom lever så". Fullkomligt vidrigt. Vem är du att ge dom din tillåtelse?

Det finns jättemånga hierarkier inom våran rörelse och det är en evig kamp om status och makt med ett flitigt användande av härskartekniker. Hur ska vi kunna förändra världen när vi är upptagna med att trampa på varandra?

Jag är arg och kanske en smula onyanserad, men jag vill väldigt gärna höra vad ni andra tycker om det här. Jag diskuterar gärna, men vägrar bli avfärdad med ord som "mansälskare". Bättre kan ni."

Okej. Det är så mycket av det som står ovan som är direkt överförbart på queerbubblan. Men det slutar inte där, för vi har en del andra issues:

Vet alla ens vad härskartekniker är? Nej. Jag är så förbannat trött på det. Det är nu som jag borde länka till Berit Ås och visa vad det går ut på, men jag orkar inte googla henne. Det kommer senare. Men osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information är ett antal härskartekniker som förekommer flitigt. Om det är något som queers inte kan så är det att ge plats åt andra. Japp. Vet ni vad en runda är? Det är ett effektivt sätt att låta alla få ta plats. Eftersom jag varit i ett antal queera sammanhang där det blivit uppenbart att ingen vet hur en runda fungerar kommer här en manual:

1. Mötesunderlättaren (vilket ska vara en roterande uppgift) i samråd med övriga delar av gruppen bestämmer vad som ska tas upp i rundan. Kanske åsikter kring en specifik fråga eller bara en runda kring hur man mår eller känner (kan vara nyttigt efter en konflikt i gruppen).
2. En person börjar tala. De andra håller käften. Eventuella frågor kan man ställa efter att rundan är klar. Att avbryta är tabu. Om man har svårt att fatta kan det underlätta att skicka runt ett föremål, t.ex. en penna. Endast den som håller i pennan får prata.
3. Alla personer på mötet får säga sitt. Man bör dock tänka på hur mycket plats man tar och man ska hålla sig till ämnet.
4. När rundan är över är det fritt fram att ställa frågor eller säga sin åsikt. Men, det är inte den som skriker högst som ska höras. Prova att räcka upp handen. Mötesunderlättaren för en talarlista.

Okej? Fattar ni? Sluta avbryta, sluta skrika, sluta dra interna skämt under möten. Okej?

Jag är anarkist. Jag tjatar om det, men det är viktigt. Det finns så mycket som ni missar. Maktstrukturer och annat. Vi behöver inga ledare, men det är uppenbart att många vill bestämma. Det funkar inte. Ta ett steg tillbaka. Gemensamma beslut, konsensus, att tänka innan man talar. Det är något som queerrörelsen skulle må bra av.

Ytterligare ett problem med queer-världen är att den består av vänner som väljer varandra till alla forum. Vare sig det är panaldebatter eller för att dj:a. Jag är inte mycket bättre, jag gör också så. Det är enklast. Men vi måste bredda våra program, vi kan inte ha samma proffstyckare varje gång, samma föredrag, samma låtlistor.

Och den här satans ligg-kulturen. Alla ligger med alla. Ligger du inte, finns du inte. Visst, fine, okej. I den bästa av världar är det inget problem. Men jag är jävligt trött på köttmarknaden. Jag är jävligt trött på människor som påstår sig vara polygama men ändå river upp himmel och jord för att de blir svartsjuka. Det här är ingen moralkaka. Ligg runt hur mycket du vill, men inse att det påverkar det politiska arbetet. Försök lämna saker utanför. Knulla någon annanstans än i möteslokalen. Och ibland kanske det inte är värt det. Ibland kanske det är smartare att vänta med att ligga tills projektet man pysslar med är slutfört. För det fungerar inte friktionsfritt nu. För somliga: ja, men för många andra: nej.

Det här är lika mycket en kritik av mig som av er. För jag gör också allt det som står. Men jag är trött nu. Jag vill ändra på mig. Jag orkar inte med fler möten med magont eller bråk eller tydliga interna problem.

Jag håller med Emma som säger att vi måste sluta låtsas som att det personliga inte påverkar oss. För det gör det. Verkligen. Om vi nu inte kan lämna vårt privatliv utanför möteslokalen kanske vi istället ska dra upp det till ytan. För det blir ju ändå så uppenbart: personer som trycker ner varandra på ett möte för att de har en intern konflikt, det märks. Ni tror att vi andra inte ser, men det gör vi.

Och slutligen, för att citera min qruiserdagbok såväl som tidigare blogginlägg;

"Vissa saker ska inte blandas. De är exempelvis:
politik och vänskap
politik och kärlek
politik och sex

Det sistnämnda kan givetvis kombineras i form av sex som politisk strategi, men i övrigt borde det vara tabu. Alla politiska grupper som ägnar sig åt någon av dessa kombinationer är dömda att misslyckas å det grövsta. Arbetet kommer inte att funka, det personliga kommer alltid att ta alltför stor plats, vissa medlemmar kommer att bli utanför, människor kommer att gå till och från möten med magont, gruppen kommer att präglas av osäkerhet och de informella hierakierna kommer att frodas som aldrig förr.

Det finns undantag:
politiska grupper där ALLA är vänner
politiska grupper där ALLA är kära i varandra (eller i jämna par eller andra konstellationer, men INGEN får vara olyckligt kär i någon i gruppen)
politiska grupper där ALLA ligger med varandra (se parantesen ovan)"

Och, för att citera mig själv ytterligare en gång:

"Självklart är det privata politiskt, men vi får inte låta det personliga ta för stor plats i vårt arbete. Vi måste lära oss (och detta är en term som en mycket klok anarkafeminist använde och som tydligt visar var vi brister) att uppträda professionellt. Visst, det är svårt, men jag tror att det underlättar om man ser det politiska arbetet som just arbete. Om alla börjar uppträda mer professionellt blir allt mycket enklare. Ibland känns det som att queerpolitiska grupper mest av allt är en speed-dating-service."

Kommentarer
Postat av: Anfield

jag tycker det är bra att du har skrivit texten när du är arg/irriterad, för det behövs irritation över hur även quuerbubblan har normer och hierarkier. vi behöver motverka dem, vi behöver lära oss om rundor etc, vi behöver lära oss att inte bara vända oss till och tillfråga dem som har högst status osv.

tack för texten.

Postat av: Rissen/Emma

Ja, tack. Jag har försökt blogga kring min subkulturella ångest, men misslyckats. Det är dags att det börjar pratas om detta.

Eller, det gör det ju, men i någon slags offentlighet, där vi kan höja oss över våra privatiteter. En svårighet med "bubblan" (om den nu finns) och alla andra subkulturer är att den är en slags halvoffentlighet: den är för löst sammansatt för att ha offentliga organ för debatt/problemhantering, men ändå tillräckligt sammansatt för att man ska kunna tala om en struktur som påverkar. Bloggar är ett bra fora, även om vi måste komma ihåg att det inte alla deltar i det.

Jag menade alltså att vi måste erkänna att det påverkar, men sträva efter att inte låta oss påverkas. Där finns en paradox, och det är svårt att inte moralisera över huruvida man själv/andra lyckas. Att erkänna sin svaghet är det svåraste, och för att man ska våga krävs en trygg miljö. För en trygg miljö krävs att alla utgår ifrån att man ser på varandra med vänlig blick. Även jag har syndat.

2006-06-07 @ 15:20:07
URL: http://kallocain.blogg.se
Postat av: subkutan

Blogg är bättre än inget. Men smågruppsdiskussion och sedan samtal i storgrupp är att föredra. Men herre min gud, jag har så svårt att föreställa mig att queerbubblorna kan lyssna på varandra, låta folk tala till punkt, tänka på hur mycket plats man tar. Men det kanske går. Annars funkar ju blogg ganska bra. Tills vidare.

Att se på varandra med vänlig blick... Ja, det är svårt. Men bra att sträva efter. I alla fall på möten.

2006-06-07 @ 15:29:48
Postat av: Anfield

jag tror förresten inte att vi ska glömma att rätt många av queersen kommer från sammanhang där det funnits rundor, mötesstrukturer osv. det ligger dolt men går att plocka fram.

jag har fått kritik för att jag har varit "för professionell" i ideella sammanhang. den som framförde kritiken menade att jag var för lite vän i det ideella sammanhanget. och faktum är att jag såg hen som en kollega när vi var i det sammanahanget.

jag är rigid kring mötesstruktur. privatsnack/uppmjukning före. dagordning, protokoll. privatsnack/avrundning efteråt. slut. sen FÅR man skämta under mötet, men det bör inte ta alltför stort utrymme från resten av tiden. mötesstruktur är ett demokratiskt verktyg och att ha rundor på mötena är bra, men inte till varje punkt, tycker jag själv bara för att jag inte orkar ha möten under så lång tid.

2006-06-07 @ 15:41:27
URL: http://anfield.blogg.se
Postat av: subkutan

Det är en ypperlig mötesstruktur, men samtidigt: privatsnacket innan måste ändå tänkas igenom. Är det så att alla utom tre är nära vänner och sitter och skriker interna saker över huvudet på de andra kan det ändå påverka mötet som följer. Eller att en person som kommer sent kramar alla utom en. Förstår ni? Det kan bli så konstigt då. Och skämt under mötet, absolut, men det jag vänder mig emot är att det är skämt som kanske inte alla i rummet förstår. Det blir en obehaglig stämning då. Det skapas ett "vi" och ett "dom". Eller ett "dom som är med" och "dom som är utanför".

Självklart är det upp till varje enskild grupp hur man vill ha sina möten. Men det får man diskutera med varandra. Vissa kanske vill ha jättemånga rundor, andra bara några få. Jag känner att vi har missat det.

Kanske kommer många queer-kids från en sådan bakgrund. Men jag märker det inte. Tyvärr.

Och kan man verkligen vara "för professionell"? Jag tycker att det låter sunt att bete sig så. Jag gillar det.

2006-06-07 @ 15:55:44
Postat av: Rissen

Absolut!
Det är utanför mötestid vi måste kunna erkänna att det sociala påverkar. Alltså.

2006-06-07 @ 15:59:43
Postat av: subkutan

Jag vill bara förtydliga: det känns som att vi aldrig ens diskuterar vilken mötesstruktur vi vill ha. Det är som att allt är en enda lång fika. Med eller utan tilltugg. Vi har helt missat att det finns något som heter mötesteknik.

Men min kritik gäller inte bara möten. Jag tycker att nepotismen är minst lika relevant att diskutera. Och kapitalism/utseendefixering/skitsnack och allt det andra.

2006-06-07 @ 16:05:41
Postat av: Matti

Det finns inte ORD för hur trött jag är på liggandet, och snyggandet PLUS materialismen i queerbubblan. Alltid ska det va nån jävla maskerad och man ska komma med på mingelbilder och göra en tokig grimas eller stoppa tungan i örat på nån. Var är de asexuella som inte ens vill hångla?

2006-06-07 @ 23:12:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback