subkutan

Igår på Slussen såg jag en transperson. ALLA såg transpersonen. ALLA viskade och pekade. För transpersonen var FÖR mycket. "Han ser billig ut" sa en tjej och rynkade på näsan. En man som såg ut som vilken man som helst pekade på transpersonen och sa till två tjejer att "Om det där var er pappa, då skulle ni allt vilja slå ihjäl honom va?". Och jag kom inte på något att säga. Jag bara stirrade på mannen med min arga blick. Tjejerna sprang därifrån.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till situationen. Jag tänkte att jag skulle le som i samförstånd och signalera att "Jag finns här om saker blir jobbiga eller hotfulla" men inte fan kunde jag le. Alla satt ju på rad och hånflinade mot henne. Jag försökte hålla mig nära för att kunna ingripa om någon skulle gå över gränsen. Nej, över fler gränser. De hade redan passerat flera stycken. Och i och med att jag höll mig nära blev jag ändå en av alla de som höll sig nära för att kunna titta riktigt noga på henne och sedan vända sig bort med en elak min.

Inte kunde jag gå fram till henne och säga att "Jag finns här för dig och ja, alla andra är as" för det vore att tillskriva henne någon sorts offerroll. Tänkte jag. Så jag satt tyst och försökte utstråla queer-gemenskap eller någon sorts jävla solidaritet innan jag gick av vid Skanstull och lämnade henne i vagnen med alla transofoba skitstövlar.