svulla

Imorse vaknade jag av kattskrik och fattade ingenting. Fortfarande till hälften sovande trodde jag att jag bodde kvar hemma hos mina föräldrar, vilket gav mig ångest (ack, den miserabla tonåren!). Sen mindes jag att jag flyttat hemifrån för länge sedan och jag trodde då att jag åter igen befann mig i det galna kollektivet i Nacka som fick mig att lova mig själv att aldrig mer bo i kollektiv, vilket gav mig ångest (ack, bostadsbristen och de hemskheter den tvingar en till!). Men så är det ju inte. Jag vaknade och sprang ut i hallen. Naken, såklart. Där var Lina med Frans som blivit i akut behov av passning. De andra i kollektivet har åkt iväg och nu är jag ensam med en tjock, halvsvansad och lite smådum katt. Det är mycket mysigt och han ligger mest i mitt knä och purrar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback