subkutan

Det var något jag ville skriva om, något som hade upprört mig. Nu kan jag inte komma på vad det var. Systematiskt går jag igenom saker som upprör mig i mitt huvud men ingenting fastnar, ingenting vill bli till ord. Förutom kanske möjligen att jag har läst Ich bin ein bibliothekar! av Christer Hermansson. Det är en helt okej bok. Den är inte unik men den är rätt rolig. Det är även en övertygande skildring av hur mycket motstånd en kvinnlig chef möter av sina anställda, just för att hon är kvinna. De anställda har ingen som helst respekt, de förlöjligar henne, de pratar om hennes utseende, de vägrar gå med på hennes flummiga idéer (mötesteknik, dvs att ha en dagordning på personalmötet och inte avbryta varandra), de tycker att hon tar för mycket plats. Men problemet, för mig, är att inga kritiker verkar ha fattat det. Och jag tror inte att Christer Hermansson heller har fattat det. Jag tror att Christer själv tycker att Eva Larsson är en självupptagen och hård subba som inte alls passar som bibliotekschef. När Christer skriver om hennes utseende läser jag en ton av förakt i hans ord. Men kanske är jag paranoid, kanske har Christer en feministisk mission. Och jag tror att jag tolkade honom välvilligt tills han började häckla mötesteknik utan att ha ett inifrånperspektiv. Det var inte "och så tar vi en runda på om vi ska ha en runda eller inte" eller något annat roligt. Nej, jag läste in en underförstådd ton av "fan vad löjligt" kring hela företeelsen. Eller så är Christer så övertygande i sitt budskap och skapar så levanade karaktärer att jag luras till att tro att Christer är en ond man han också. Då är Christer är bra författare. Men oavsett; om man inte fattar poängen med mötesteknik så har man själv en priviligierad position och, inte nog med det, man har inte heller fattat att man måste backa och lämna plats. Christer Hermansson och alla som är anti mötesteknik får min svarta kamel.