subkutan

Idag har jag haft sex med en heterosexuell man. Det känns jättekonstigt nu i efterhand. Det var ju liksom inte konstigt när det pågick, eller kanske lite konstigt eller snarare lustigt och jag tänkte mest "aha, åhå, jaså" och så. Och jag tänkte att "kukar gör mig fan inte tänd, men man kan göra annat och det är ju bra, men hallå, betyder det här att jag är flata?". Och det konstigaste av allt är att jag raggade upp honom på Qruiser kl 03 igår natt. Jag har liksom haft en Qruiser-kinky-sex-dejt. Säkert kommer det att ge mig cred nästa gång jag hamnar i en Sanning-eller-konsekvens-lek.

Här sitter jag i ex:ets tröja. Av alla de saker hon hade utspridda hemma hos mig var den här tröjan det enda som var kvar när slutet kommit och gått. Jag har en tröja liggandes hemma hos henne också, såvida hon inte slängt den, men i övrigt var vi duktiga på att återbörda allting till dess rättmätiga ägare. Ingenting har förändrats, var sak på sin plats, förtränga att vi någonsin känt varandra. Jag brukar sova i tröjan eller ha den på mig när jag tvättar. Det är en rätt ful tröja, men det känns givande att bära den i husets allmäna utrymmen. Det står "DYKE" med stora bokstäver på ryggen. Första gången jag mötte en av mina kollektivkamraters mammor hade jag den på mig. Det var smart. Nu vet hon vad det är för typer hennes dotter bor med. Fullblodslesbianer som tvingar på oskyldiga heteron sin sexuella praktik .

Tänk om jag faktiskt skulle blogga om det där. Sexliv och kärlek. Och namnge folk. Det är förmodligen olagligt. Och antagligen får man inte skriva ut detaljerade redogörelser om hur man har haft sex heller eftersom det räknas som porr och porr får inte förekomma i ens blogg. Det suger. Anarki - slå dig fri.  "Jag blev anarkafeminist eftersom jag blev sur över att jag inte fick blogga om mitt sexliv". Ja. Direkt aktion? Nej, jag orkar inte. Inte idag.

Kanske är det fult av mig att kapa saker från min blogg till min qruiserdagbok och vice versa. Av mina tre regelbundna besökare på den här bloggen (Kristina, Matti, Rebecca) har ju minst två qruisermedlemskap och läser där också. Och Rebecca, eftersom du är den jag delar alla mina hemligheter med kan väl ingenting av det jag skriver komma som en överraskning. Du vet ju redan precis allting om mig. Nej, det var inte sant. Hemligheter består av vilka jag ligger/vill ligga/har legat med. Jag hoppas att jag bloggar om mer än det. Hemligheter består även av Listan. Den kända listan över alla som jag har en crush på. Just nu finns det två namn på Listan. Och kanske en tre, fyra bubblare.

Igår tittade jag på TV. Jag lärde mig många saker. Prostatabroder Lasse sa att "Om man tar en japanare till Sverige så får han lika mycket cancer som vi andra". Det låter ju rättvist på något sätt. Och Sonja Åkesson sa någonting i stil med att "Jag ser mig inte som en pessimist. Det är väl snarare så att jag är en optimist som ständigt blir besviken".

Innan jag såg på TV gjorde jag andra saker. Till exempel var jag på en demonstration med enbart kinky-folk. Jag hade förväntat mig många fyndiga slagord och jag hade till och med knåpat ihop några egna som skulle passa. Men det förblev tyst. Jag tänkte att någon dominant jävel borde ju kunna styra upp det här. Men nej. De stod där i sina lack-kläder och sa inte ett ord. Jag är lite besviken. Och ja ja ja, jag hade kunnat börja skrika. Men ibland vill jag faktiskt inte vara den som leder.

Det förflutna är här igen. Det smyger upp bakom mig, tar min hand på tunnelbanan och nästlar sig in i mina porer. Allting som händer utspelar sig i flera olika versioner och jag vet inte vilka förlopp som är på riktigt. Eller snarare vilken version som majoriteten ser som sann.

Jag har inte tid att blogga eller skriva fakta/fiktion eftersom jag måste spela Betapet och qruisa och pride-hora så fort som jag sitter vid en dator. Det finns inga ord kvar, ingen ork att skriva om något som går djupare än knull och prostatabröder. Samma sak i mina samtal.

Jag har varit på IKEA och sett saker jag vill äga, men jag har ju aldrig pengar så att det räcker. Sen tänker jag på barnen i Afrika eller Rumänien och då skäms jag. Jag är ingen sann anarkist (jag var ju inte ens i Göteborg när skotten avlossades), jag är en ond materialist.

Jag älskar mitt kollektiv och aldrig kunde jag tro att vegansk smörgåstårta kunde vara så gott. Och det är fint att de har överseende med att jag hänger upp mina underkläder överallt. Och att jag aldrig plockar i eller ur diskmaskinen.

Igår på stan ropade ett gäng kids efter mig:
- Gay international!
Jag fattar inte vad de menade med det.

Jag vill ligga nära och andas. Dra mina fingrar över dina armar. Nu. Tack.

Det finns människor som inte läser min Qruiser-dagbok. Det kallas självbevarelsedrift och jag är djupt imponerad. Antagligen är hen som jag just nu tänker på en av få som fattat de subtila budskap jag försökt förmedla. Eller, i hens fall var det kanske inte direkt subtilt. Typ "Jag planerar att åka till [staden där personen ifråga bor] och utföra en kidnappning". Kanske inte så diskret som man kan önska. I vilket fall som helst tittar hen aldrig i min dagbok nuförtiden. Men det hindrar mig ju inte från att skriva om henom. Ack, denna eviga kärlek som aldrig kommer att bli av. Det är tryggt att tråna på avstånd, men just nu har jag faktiskt glömt bort hur hen ser ut. Men det är ändå praktiskt att hen finns. När någon annan gör mig illa kan jag tänka att "men den här människan kommer i alla fall aldrig att kunna såra mig så djupt som Den Där gjorde". Det gör saker lättare, även om allt kanske bygger på en lögn.

Och det där med "jag gillar dig på Det Där sättet"... Det är fan inte lätt. För jag kan aldrig säga "jag gillar dig också, men inte på Det Där sättet" när jag fått en sådan bekännelse. Nej, jag mest ler och om personen börjar hångla upp mig slutar jag le, men backar inte utan kanske hånglar tillbaka lite grann innan jag inser att mitt agerande just nu tolkas som att "jag gillar dig också, på precis Det Där sättet" och då måste jag ta tillbaka min tunga och försöka slingra mig ur situationen utan att orsaka alltför stor skada. Men det är jag rätt dålig på.

Föreläsaren undrar hur vi vill lägga upp det här med raster under vår tre timmar långa genomgång av Durkheims teoriverk.
- Många korta raster, svarar jag genast och två killar håller med.
- Nä, jag tycker att det är bättre att ha en enda lång rast, säger hon som jag har någon sorts oombedd maktkamp med.
- Nej! protesterar halva klassen [som består av sex killar och 23 tjejer].
Föreläsaren bestämmer:
- Okej, då tar vi två korta raster eftersom killarna i klassen tycker att det är svårt att sitta still länge.
Mannen som norm? Nej, det känner jag inte till.

Det finns personer jag verkligen skulle vilja fastna i en hiss med i en timme eller två. Ensamma och tvingade till att se varandra i ögonen, utan att kunna backa genom distraktion och flyktmöjligheter.

Jag är jättetrött eftersom jag inte har sovit ordentligt på flera dagar. Det är i allmänhet helt okej, men inte när jag jobbar. Vid sömnbrist växlar mitt humör nämligen mellan två lägen: extrem fnittrighet då allt är roligt (speciellt bajs) eller frånvarande och snäsig. Av detta kan man alltså dra slutsatsen att det är extra dumt att vara trött när jag jobbar, särskilt eftersom till exempel bajs är något mycket konkret då.

Ens familj är något man väljer. Och idag har jag firat påsk med en familj jag gjort till min eftersom min egen sorgliga biologiska klunga är stora as. Ja, jag hade en traumatisk barndom, det är synd om mig, ta hand om mig, älska mig. Jag vädjar till era blödiga sidor. Och om du faller för mina hundögon nu kan jag lova dig att jag för evigt kommer att försöka bortförklara alla mina misstag genom att skylla på min jobbiga familj.

Igår fick jag höra en mängd olika rykten om ingen mindre än mig själv. Det blev uppenbart hur stor - men ändå löjligt liten - koll folk har på saker i mitt liv.

Jag har dessutom en mängd frågor jag vill ha besvarade, men ingen finns här för att svara på dem. Jag tror att jag har blivit utsatt för de där sociala sanktionerna som normbrytare påstås bli bestraffade med. Queerbubblan är en falsk och bedräglig plats. Jag kan egentligen spela spelet, men jag tror att jag håller på att straffa ut mig själv. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog [valfri person som vill ha någon som jag har lagt vantarna på].

Jag har plötsligt och oförklarligt börjat lida av fotsvett. Kanske är det klimakteriet? Jag har alltid varit brådmogen.

Människor är så förbannat ömtåliga och vi mosar varandra varje dag. I jämlika relationer kan man stampa sönder lika mycket som man blir krossad tillbaka av den andre, men det är sällan det faktiskt är så. Ofta har jag hjärtan i mina händer som jag mer eller mindre ovetande gräver in fingrarna i. Jag sliter sönder utan att förstå. Deras ägares obehag bekommer mig inte, de kan inte göra något som får mig ur balans. Sen finns det de där personerna som jag aldrig lyckas beröra men som dödar mig varje dag med ord och agerande. Och då stannar jag ofelbart kvar. Om du kan såra mig betyder det att du är viktig för mig. Jag går sönder så lätt, jag krossar andra personer alldeles för ofta. Jag förstår inte hur vi orkar interagera med andra människor när det hela tiden gör ont. Jag fattar faktiskt ingenting av allt det här som pågår omkring mig.

Jag har tittat på Prostatabröderna nu igen. Ikväll var det dags för matlagning och Hasses dunderlimpa. Jag har skrattkramp i magen.

Vi kan fortsätta spela fåniga spel av rädsla för att bli sårade. Jag kan vara nonchalant som hämnd för att du inte gav mig den där blicken, vilket i sin tur var en hämnd för att jag sa något som gjorde dig svartsjuk. Och vi kan gå åt olika håll och vara för stolta för att vända om och då slutar allting här och nu. Men jag saknar dig redan och jag vet att jag kommer att kräva din uppmärksamhet snart igen. Kanske hör jag av mig imorgon. Jag tänker låtsas som att ingenting hänt och låta våra blickar fastna i varann och om du är smart så spelar du med. Det har funnits tillfällen då vi varit ärliga mot varann. Det har fungerat så bra och allting kändes rätt och jag tänkte att "det här är en människa som faktiskt har substans". Men för mycket ärlighet vinner inte i längden. Ljug lite lagom, jag gillar ju dig. Folk pratar så mycket, men jag har bestämt mig för att sluta lyssna. De enda som har något att säga om dig och mig är du och jag. Övriga stannar utanför, men jag kan höra deras tjatter ända in hit. Jag vet att jag beter mig fullkomligt sajko, men jag är livrädd och jag är inte den som kan erkänna att jag håller på att bli kär utan att springa redan nästa dag. Men jag försöker stå still, jag försöker känna efter. Jag vågar inte se dig i ögonen, jag vet inte vad jag ska säga. Och det här inlägget är hemligt, det är som min dagbok. Det får inte visas får någon, får inte läsas av någon annan än mig själv. Alla som läser det här ska den hemska döden dö.

Gothkulturen har femininitet som norm, för såväl män som kvinnor. Det finns inga butch-gother och i princip alla gothtjejer är extremt mycket femme i sina yttre attribut. Därför blir jag läst som kille när jag går på gothklubb osminkad och i pösiga kläder. I lördags stod jag i toakö med en massa kvinnor iklädda korsett och kjol. Ut från toaletten kommer en kille och en tjej som uppenbart har haft sex med varandra. Killen kollar in alla oss som väntat på att få kissa medan de knullat och när han får syn på mig, den enda killen i kön, gör han segertecken och ger mig ett flin som signalerar manlig gemenskap. Jag fick alltså vara med om male-bondning.
När jag berättade om händelsen för I replikerade hen att "men vaddå, vill du verkligen bli läst som heteroman?". Och ja, det vill jag nog. I alla fall ibland. Omväxling förnöjer.

Inatt drömde jag att jag hade sex med en söt popgothslampa. Han kallade mig syster, jag kallade honom bror. Han hade enorma solglasögon. Främst hade vi sex på diverse olika ställen i köket, men vi besökte nog de flesta rummen i den skumt belysta lägenheten. Vad betyder det?

"På skärtorsdag i nästa vecka är det dags för Boy Bar-fest på Berns. Förköpsbiljetter finns nu till försäljning på Torget."
Stjärt-torsdag? Visst står det så?

Idag mår jag som jag förtjänar.