subkutan

Det är ingen idé att blogga om allt som händer i mitt liv under Pride. Ni som läser det här var antingen med eller så har ni redan hört ryktena.

Schlagerbögarna i Stockholm City - sickna spån. De klagar på Pride, att det är lamt, för lite glitter, för mesiga artister, de kräver att Pride ska slå på stort istället, de vill ha Robert Wells. Och de får tipsa om det bästa på House och visst, partiutfrågning är med, bra som fan, men sen är det make-up-kurs för killar och könsöverskridare i antiken. Okej, visst, bra punkter, men sen då? Inget mer House, men däremot Miss Gay Sweden 2006, "äntligen en tävling för trevliga och snygga flator", singel-mingel, musikalkväll, schlager och annat. De tipsar inte om något feministiskt, inte om något som riktar sig till flator som tillhör den mer politiska falangen och som dissar Miss Gay Sweden, inte om något som är aggressivt politiskt.

Fjollan ska givetvis ha ett utrymme i en kultur där feminina bögar har jävligt låg status. Det är politiskt i sig att de syns i tidningen. Samtidigt ser jag det som ett sätt att avväpna hbt-samhället, att visa att "kolla, de är inte så farliga, det här har ingen politisk potential, de pratar bara smink och glitter". Jag skulle hellre se en mixad panel eller en politisk krönikör som motvikt eller kanske komplement. Mångfald, ni vet, detta fantastiskt luddiga och problematiska begrepp. Någon som visar andra sidor av Pride. Både det politiska och det sexuella som provocerar. Fistfucking och strap-on-teknik. Queeraktivism. Anti-rasism. Konstruktionen av svenskhet. Queera bibelstudier. Om att vara HIV-positiv. Klasskamp. Dragkingworkshop för killar. Relationsanarki. Trans och sexualitet. Intersektionalitet. Queer femininitet. Och så vidare i all oändlighet.