subkutan

I dagens City interjuvas Gunnar Holma, värd för Club Stor & Vacker, klubben för stora kvinnor och män samt deras beundrare. "Det blir en härlig atmosfär eftersom alla delar samma intresse, lite som en hemmafest" säger Gunnar. Ursäkta, men vilket intresse är det? Att knulla med tjockisar? Hallå, vad menar han??

Oh My God. Nu är jag helt dampig. Jag dör. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Fucking jävla människa att klampa in i mitt liv igen. Jag kan inte andas, jag vill ha henne, jag vill aldrig mer se henne. Det står att hon kanske kommer hit. Om jag bara tar det lugnt och fokuserar på något annat så överlever jag förmodligen den här gången också.

För flera år sedan blev jag medlem i en mejllista för marxistiska/socialistiska feminister, men utan att göra särskilt mycket väsen av mig och min närvaro var förmodligen inte känd av de flesta andra medlemmarna på listan. Den här våren har jag kunnat följa hur de snackar skit om mig och andra anarkafeminister. Givetvis har det varit intressant att se vad de säger till varandra och vad de väljer att säga till mig (vi hade en smärre konflikt eftersom jag råkade använda anarka-prefixet på ett, i deras ögon, felaktigt sätt), men efter ett synnerligen otrevligt mejl igår valde jag att skriva ett syrligt svar och sedan lämna listan. Jag fattar inte grejen med att klaga på vad andra feminister gör, i synnerhet inte när man själv inte gör ett skit. Det är i vilket fall som helst förbannat okonstruktivt att gå runt och starta bråk bara för att andra feminister inte gör exakt som en själv.

Jag är pinsamt förutsägbar i mitt agerande, men det hjälps inte att vara medveten om processen, jag genomför handlingarna ändå. Idag har jag pratat ut med en person som jag länge behövt prata med, eftersom jag behövde någon att vara irriterad på, och har samtidigt aktivt undvikit att kommunicera med en annan person som jag verkligen borde ha talat med. Jag har ångest och är svartsjuk och arg och sårad. Det löser jag genom att skicka flörtiga mejl till ett gammalt ragg, kompletterat med att snacka skit om den som trampat på mitt stora antal ömma tår. Jag är så abnormt oduglig när det gäller att handskas med känslor att jag nästan blir lite tårögd.

Jag lunchade i Bagarmossen idag och mitt sällskap sa många kloka saker, men fick mig även att ifrågasätta hela min politiska övertygelse. Nu känner jag mig lite vilsen.

Nästa helg åker jag till Malmö. Jag har ingenstans att sova. Det känns lite äventyrligt och småcrazy. Måste vara 30-årskrisen.

Jag avskyr en tjej i min klass och trodde att hon hade fattat det, men antingen är hon trög eller så vill hon bara jävlas med mig: för några dagar sen hoppade hon fram till mig, studsade upp och ner som en enerverande liten boll, vinkade frenetiskt och skrek "hejhejhejhejhejhejhejhejhejhejhej!!!!!". Sen hoppade hon iväg. Så jävla störig människa. Jag hatar henne.

Jag är en glad tjej på 26 vårar som söker någon att träffa varannan vecka. Du ska helst inte ha något liv utan helt kunna anpassa dig till mitt schema. Mina intressen: videokvällar, indisk hämtmat och ständigt triviala samtalsämnen av rädsla för att någonsin säga något som faktiskt betyder något. Foto eller MC = stort +! Jag ser bra ut enligt andra och vann Miss QX-tävlingen år 2003. Vi hörs!

Äh, här skriver jag ett riktigt ärligt inlägg som avslöjar mitt innersta väsen och inom en halvtimme fegar jag ur och raderar det. Sån är jag. Det blir aldrig som jag tänkt mig.


P.S. Jag är singel. D.S.

Igår kom jag på att jag inte känner några homosexuella. ALLA jag känner är bisexuella. Ja, förutom de heterosexuella jag känner (ja, jag är öppensinnad. Jag känner faktiskt flertalet heterosexuella personer. De är JÄTTEtrevliga.) Men det är konstigt. Vart har alla homon tagit vägen? Inte ens jag är ju flata längre.

För en tid sedan hånglade jag och en person i rulltrappan i Husby. Lite längre upp i trappan stod tre killar i 10-årsåldern som blev väldigt fascinerande och började diskutera vår könstillhörighet.
- Är det två tjejer?
- Nej, det är en tjej och en kille!
- Eller är det två killar?? Vad ÄR dom för något??
De väntade på oss vid spärrarna för att kunna titta efter lite mer noggrant och därmed klassificera oss, men vi var luriga nog att dra upp våra halsdukar över våra ansikten. De frustrerade barnen följde därför efter oss in på Tempo. De smög efter oss och när mitt sällskap vände sig om och sträckte ut tungan mot dem blev de livrädda och en av dem hasplade ur sig:
- Eh... killar, vad var det nu vi skulle handla?
De backade, men fortsatte att följa efter oss. När jag stod och valde bönor att truga i köttätaren ropade dom:
- Gillar ni varandra?
- Ja.
- Jättemycket??
- Ja.
- Är du tjej eller kille?
Och sen fortgick samtalet en liten stund innan barnen blev utkörda av personalen. Men för några dagar sedan såg jag barnen igen. När de fick syn på mig började de fnissa nervöst, men jag var alldeles för trött för att prata. Dessutom hade de med sig en tjock kompis som tittade längtansfullt på min pizza. "Håll dina åpna fingrar för dig själv" tänkte jag och kramade bestämt min kartong. Här ute i förorten blir man ju nerslagen för minsta lilla så det skulle inte förvåna mig om feta barn sparkar ner en för att sno ens bakfyllemat. Hemska tanke, världen har blivit så kall och hård.

Jag önskar att det vore möjligt för tjugo flator/bin att vistas i en biljardhall och kunna vara berusade ihop utan att hälften hånglar, intrigerna frodas och människor stormar ut. Och det vore fint att slippa bli tafsad på och upptryckt mot väggar. Jag har nog aldrig varit så asexuell som igår. Men det kan ju förstås vara så att jag är bitter över att jag inte fick dansa tryckare och att min superhemliga förälskelse hånglade med någon annan. Fast meningen med att jag går ut är inte att prata om hur snygga folk är eller att hångla med så många som möjligt. Jag vill ha skoj med mina vänner, inte få tungor intryckta i min mun. Men jag ska inte moralisera över alla dom som uppenbarligen har det som sitt främsta mål. Jag är nog bara gammal och bitter.

Min far fick nys om mina slagsmålsvanor:
- Men slår ni varandra på tuttarna då?
- Eh, va? Nej.
- Men alltså, det måste ju lätt bli så att man träffar dom.
- Vi försöker låta bli att träffa ansiktet och ställen på kroppen som är ömtåliga.
- Ja, din mamma brukade alltid säga att jag inte fick slå henne på tuttarna för att det gjorde för ont.

VAD FAN PRATAR DU OM, GUBBJÄVEL?? Usch usch usch.

Idag har jag fått två av punkterna på min önskelista uppfyllda: gratis Arvikafestival och en hund att passa. Det må jag säga, man ska vara försiktig med att begränsa sina önskningar, de kan slå in.

Hårfärgningen gick åt fanders. Det är ju det här med att mixa färg på egen hand, det är inte lätt. Kanske att vi med svart hår kan ha hårfärgningskvällar och dela på en flaska? Vidare efterlyser jag:
- Sällskap till Tech Noir på lördag.
- Gratis Arvikafestival.
- En hund att passa lite då och då.
- Homoqueeraktivister av det militanta slaget.
- En bättre värld.

Jag är lite naiv, men det är bara charmigt.

Igår när satt jag på bussen och tänkte på att det finns blott två personer i hela världen som gör mig lite blyg så ringde en av de två. Jag blev helt ställd och satt mest och rodnade hela samtalet, men jag tror inte att hon genomskådade mig.

Jag håller på att färga håret för jag har en träff idag och jag har hört att det är viktigt att vara snygg för att snärja folk. Ytlighet über alles.

Dessutom: jag har insett att jag i min yrkesroll fullständigt saknar minsta tillstymmelse till moral och att jag agerar fullkomligt förkastligt. Jag borde få sparken.

I lördags fick jag känna mig dum.
R: Det ryktas att en viss kändis spelar i vårt lag.
J: Vårt lag?
R: Ja! [övertydliga ögonbrynsviftningar]
J: Vilket lag är det?
R: Men hallå, VÅRT lag!
J: Eh.... va?
R: Vilket lag är vi båda med i?
J: ... [tänker intensivt, tittar sig omkring på queerklubben för att få en ledtråd]
R: Hallå??
J: Menar du... det lesbiska laget?
R: Jamen ja! [himlar med ögonen]
J: Jag trodde att du kanske menade BK Träsket.
R: Ja, träsk kan man verkligen kalla det.

Oprah handlar om enäggstvillingar varav en av dem är trans och hur synd det är om icke-transtvillingen som nu förlorat sin identiska kopia. Och transpersonerna är überamerikanska och säger att "jag har alltid vetat att jag inte var en kvinna för jag hatade att ha klänning redan som barn. Det kändes onaturligt att ha klänning". En läkare pekar ut var i hjärnan trans-grejen sitter. Fast sen är det en tuff person med som är lite mer queer än de flesta andra. Han vill inte operera sitt könsorgan utan är nöjd med att vara en man med fitta. "Men behöver du inte en penis för att känna dig som en man?" undrar Oprah och han svarar "Man kan köpa dem. De finns i olika storlekar."

Min far fyller år i helgen. Eftersom hunden i huset håller på att dö tänkte jag åka dit. Min syster är där, vilket ger mig någon slags skydd. Jag skulle så gärna vilja ta med en dejt som skulle reta gallfeber på min far. Manshatare, vänster, arrogant, hårig, piercad, lesbisk och svart. Att träffa min biologiska familj är en svårslagen upplevelse. Dr Phil skulle älska det och jag kan redan föreställa mig dollar-tecknen i hans ögon.

Jag har tänkt rätt mycket på dig de senaste dagarna. Jag tror att jag längtar efter dig. Jag vet inte exakt vad jag känner, men du är väldigt fin och jag vill gärna sitta nära. När du fryser vill jag lägga mina armar runt din kropp och lova att alltid finnas där för att värma dig. Det låter töntigt, men sådan är sanningen. Jag vill ta hand om dig. Jag vill att vi ska ta hand om varandra. Jag kanske älskar dig lite grann, trots att jag knappt känner dig. Jag vill vara med dig, jag vill ha dig i mitt liv. Du är enastående. Ditt skratt är världens finaste. Nu låter det här som ett kärleksbrev. Jag vet inte. Vad är skillnaden på kärlek och vänskap? Vad är skillnaden mellan dig och mig? Jag vet inte längre. Men jag tänker på dig. Hela tiden. Det förvirrar mig. Får jag komma till dig inatt? Sova, inte knulla. Ligga nära, lyssna på dina andetag. Veta att vi lever. Jag vågar inte fråga, vill inte skrämma dig. När jag ser in i dina ögon känner jag mig trygg. Du är mitt hem och det jag känner för dig är större än kärlek. Vi hör ihop. Du och jag. Vi. Det är något speciellt vi har, något speciellt jag känner, du är speciell. När vi tittar på varandra försvinner allt annat. Vet du? Jag tror att du vet. Eller så är jag galen. Ja, jag är rädd för dig. Du får mig att tappa greppet.

Jag ser för lite på tv. Idag upptäckte jag programmet Top Dog. Vi hundfjantar gillar sånt. Och nu är det Runar på bästa sändningstid. Wotever eller Runar. Beslutet är svårt, men ändå enkelt.

Den första kontakten med andra människor idag hade jag med killen som tog emot min beställning på pizza. Det var klockan 17.

Jag måste vända tillbaka på dygnet.

Jag väntar på något. Jag vet inte riktigt vad.

Jag har fest: läsk, kaka, tysk synth.

Igår natt hade jag en sexdröm om en kille jag känner. Jag vaknade nöjd och glad och tänkte att "vad konstigt att jag drömde att jag hade värsta bra sexet med honom. Han är ju kille." Jag tänkte lite mer på drömmen och sen dök en ny tanke upp: "Jag gillar verkligen att umgås med honom. Antagligen för att han är en sådan trevlig kamrat". Och sedan: "Det är konstigt att jag tycker om att titta på honom. Det kanske beror på att han är snygg för att vara kille?". Därefter: "Jag undrar om han är bra på att hångla? Om han inte vore kille skulle jag nog undersöka saken."

Jag fick ett mejl från en av mina klasskamrater från högstadiet:
"Det var ju ett tag sen sist. Hur är det med dig då? Vart bor du? Vad jobbar du med? Ska du gå på klassfesten?"
Jag undvek att svara på den första frågan och kände sedan status och prestationstävlan komma krypande. Och den där jävla klassfesten. Nej, jag ska inte gå. Möjligtvis sitta utanför och dricka öl med min outsiderkompis som jag fortfarande hänger med (hon jobbar på Katt!Katt! och det säger väl allt). Jag vet att jag redan har citerat min inbjudan, men det var på den tiden jag hängde på Qruiser och den är värd att citera igen:
"Det är nu 10 år sedan du gick ur klass 9a på Xskolan och det betyder att det snart är dags för klassfest. Det var ju ett tag sedan ni sågs och visst funderar du ibland på vad som hänt med dina gamla klasskompisar? Hur ser de ut? Har någon gift sig? Kanske har någon gått och blivit kändis på äldre dar!? Nu bjuder vi in dig och dina klasskompisar till klassfest så att du äntligen kan få återuppleva gamla minnen och få svar på frågorna om vad som hänt med det gamla gänget från klass 9a på Xskolan."
Gamla minnen.... Minns ni mig? Jag var en av de tre punkarna. Vi brukade sitta i skåphallen och skära varandra i armarna. Vi skolkade hela tiden och hatade er alla. Ska vi återuppleva det? Jag är fortfarande elitist så det blir inga problem. Minns ni mig? Jag var bisexuell och häxa. Nu är jag queer, men oftast flata. Jag är ateist, men gillar fortfarande häxerier i smyg och bekänner mig till fysikens fascinerande värld. Minns ni mig? Jag var praktslampan som låg med folk till höger och vänster och ni skvallrade med varandra om vad jag gjorde i sängen. Jag är fortfarande rätt slampig, men jag suger inte längre kuk. Jag har nämligen blivit trångsynt på äldre dar. Nej, jag ska inte gå på någon klassfest. Jag ska inte ens sitta utanför och dricka öl för jag vill inte se er igen. Och jag vill inte veta hur ni ser ut eller om ni har gift er. Jag är snygg och ogift, men det tänker jag inte berätta för er.

Det är någon som har bajsat i mitt trapphus. Imorse fick jag nämligen en lapp i brevlådan:
"På förekommen anledning måste vi påminna om att trapphuset inte är någon lekstuga. Trapphuset städas varje måndag men när tisdagen kommer märks det inte att det var nystädat dagen före. Det har även hänt att NÅGON har förorenat i trapphuset. Detta är en sanitär olägenhet. Använd toaletten i lägenheten."

I tvättstugan har bostadsföreningen satt upp pedagogiska bilder för att illustrera exakt hur man torkar bort luddet från torktumlaren och för att visa att man ska svabba av golvet efter att man har tvättat klart. Jag tror att de gör så på grund av att det finns många i mitt hus som inte talar svenska. Jag ser med spänning fram emot pedagogiska bilder som visar hur man ska sköta sina kroppsliga behov.

Brevet är smyckat med en arg gubbe som håller för näsan (Clip-art) och avslutas på ett fullkomligt hitlerianskt vis:
"Vi uppmanar Er till att vidtaga rättelse i ert boende för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom fastigheten". Det är ju så att man vill bajsa i hissen på pin kiv.

Igår slogs jag. Lagom hårt, men utan att vara mesig. Jag och den jag slogs med valde att sikta på delar som inte gör för ont eftersom vi egentligen gillar varandra. Men ett av slagen hamnade fel och hon slog till mig på käken. Nu gör det djävulskt ont när jag tuggar kysser ler, men det gör ingenting eftersom jag ändå inte har ägnat särskilt mycket tid åt de aktiviteterna idag.

Jag har ångest. Inte oerhörd och oförklarlig, utan påtaglig och fullt hanterbar ångest som känns i min mage. Ja, "hederlig, gammeldags ångest" skulle jag vilja säga. Jag har dessutom lyckats lokalisera anledningen till varför det kryper i min kropp och jag vill gråta; det är inte mindre än fem händelser som inträffat i relation till andra människor. Inga allvarliga saker, men slår man ihop dem är det inte konstigt att jag mår bajs. Plus min mamma, såklart. Hon är ett av skälen. I förrgår åkte jag förbi huset där hon bor och det var ungeför då som ångesten började. Tänk vad bra, alla timmar av terapi har inte fått mig att må bra, men däremot att bli en jävel på att analysera min ångest.

På lördag är det Wotever och jag känner egentligen inte för att gå dit, men jag kan redan nu se framför mig hur jag hamnar där ändå, törstande efter social samvaro. Jag kommer att bli full, dra dåliga skämt som folk skrattar åt, hångla med någon jag egentligen inte vill hångla med och sedan åka hem nöjd och glad. Lurad och ytlig. Det jag vill göra på lördag är att träffa någon av dem jag verkligen tycker om. Ha videokväll, laga mat, prata om våra mammor, ligga i en säng och ta på varandra utan att det blir sexuellt, titta på kort, kapa ett Qruiser-nick, äta glass. Men nej, alla vill vara lurade och ytliga. Eller så har de andra planer. Det är synd om mig!

Igår rakade jag mig under armarna. Gothen i mig avskyr kroppshår medan feministen menar att det är töntigt med kroppshårsfobi. Vi har nått en kompromiss: jag rakar mig ungefär var tredje månad och låter det sedan växa fritt tills att det börjar klia. Vi är nämligen överens om att det varken är gothiskt eller feministiskt att klia sig frenetiskt under armarna och att uppleva allmänt obehag.
Fast det är klart, feminister upplever ofta allmänt obehag. Det är ju liksom därför man blir feminist. Och gother är fulla av ångest, vilken verkligen kan ses som ett allmänt obehag. Men ni fattar vad jag menar.

- Jag tycker att det är jobbigt att inte veta. Jag vill ha etiketter på saker, känna att jag har koll. Typ "Vi är tillsammans och är mono" eller "Vi knullar på regelbunden basis, men sen är det inte mer med det".
- Men vaddå, du får ta det lugnt. Sånt där bestämmer man inte på en gång, det tar tid att inleda en relation och att klura ut vad man vill.
- Det suger. Jag är för otålig för det.
- Det du vill ha är ju att fråga chans! Och sånt slutade vi faktiskt med på mellanstadiet.
- Jag tycker att det var ett jättebra system! "Får jag chans på dig? Ja. Nej. Kanske."  Det var praktiskt.
- Visst, men faktum kvarstår: det la man av med i mellanstadiet.
- Jag slutade faktiskt inte med det förrän i gymnasiet.
- Men själva spänningen med att dejta är att inte veta, att det är osäkert i början!
- Spänning suger. Jag vill ha svar NU.
- Ta det lugnt, du har all tid i världen.
- Om jag dör imorgon kommer du ångra att du sa det där.

Jag har fått fantastiska orgasmer och har ätit mjölk och kakor på tunnelbanen på väg hem. Sen redde jag ut ett missförstånd och tittade på Buffy. Livet är bra, jag fattar inte vad jag tjafsar om.

Så här står det i användarvillkoren för den här blogg-sajten:

"Den information du lägger ut, i form av t.ex. texter, bilder och videoklipp skall vara på svenska engelska eller de nordiska språken [så alla ni som skriver små käcka kommentarer på t.ex. tyska eller nederländska: ni måste genast sluta!] och får inte strida mot svensk lag. Informationen får t.ex. inte innehålla eller omfatta något av följande:

"You scored as The Student Dyke.
Your entire life is defined by two things: your intellect and your sexuality; moreover you often merge the two to lure in women"


http://quizfarm.com/test.php?q_id=35776

Jag hittade en Hennes på köksbordet imorse. Det finns så mycket galenskap att citera att jag inte vet var jag ska börja. Men vad sägs om följande tips vid överfallsvåldtäkter: "I princip kan du säga vad som helst, vad som faller dig in [för att distrahera våldtäktsmannen]. 'Inte kan du sticka mig med den där smutsiga kniven?', 'Bor inte din syster på min gata?' eller 'Gillar du latte, ska vi gå och fika'?"

"Hej! Undrar om du har någon kontakt som kan få tag på bla autograf från magnus uggla? Har en vän som fyller 20 och är besatt av honom. Kram"

Hjälp?

Somliga stjäl Qruiser-presentationer, andra har under en längre tid snott det bästa från Helgon. Ack, pretantiösa goth-pojkar. Så söta om de är queer, så störiga om de är strejta.

Jag bestämde mig för att strunta i Pride-mingel på East (även om jag egentligen är öppen för nya intryck och det faktiskt vore på tiden att frottera mig med kidsen vid Stureplan) och har sovit bort halva kvällen. Planen är att spela Betapet tills jag stupar för det här är min första lediga kväll på länge och jag är ärligt talat en smula bakfull.

Nej, jag behöver inte Qruiser när det bara är att traska ner till Blå Lotus för att hamna mitt i intrigernas kärna. Där finns de alla; vänner, kamrater, ex, span, flörtar, hångel, ovänner. Och det kan nästan kännas lite mysigt att mingla runt mellan borden. Ja, jag erkänner, Qruiser-abstinensen gör sig påmind titt som tätt. 

Jag insåg precis att jag har åtagit mig att skriva en tipsrunda till SUG-puben imorgon. Tio feministiska frågor, gärna med inslag av humor. Jag kommer inte att hinna tvätta håret idag heller och nu har det faktiskt börjar klia rejält i min hårbotten. Inte undra på att Feministerna är så sunkiga, vi hinner aldrig ta hand om oss själva (unna oss saker! Spa! Schampo! Nagelklippning!) eftersom vi är så upptagna med att köra in taggar i patriarkatets rumpa och hångla upp varandra.

S: Men ett kooperativt fritidshus, det får anarkister ha!
J: Är inte fritidshus borgerligt?
M: Som fan!
S: Fast allt är iofs borgerligt.
J: Nu vill jag komma på ett dräpande svar, men jag kommer faktiskt inte på något som inte är borgerligt.
M: Svält är inte borgerligt.
J: Det beror på. Anorexia är borgerligt som fan.
M: Det har du rätt i.
Sen åkte vi till 44an och hälsade på folk med förnamn och jag stal saker från andra anarkister eftersom egendom är stöld och det inte på något sätt kunde ses som att min stöld var att bryta mot det sociala ansvaret jag anser mig ha. Jag tänkte att "snart kommer jag att växa upp" och det var en läskig tanke.

Jag som påstås vara någon sorts jävla poststrukturalist borde förstå att det inte på något sätt är konstruktivt att benämna en person som Mitt Livs Kärlek nu när hon är utom räckhåll.

Ikväll har jag mosat mina poly-tvivel. Jag är med all säkerhet poly på ett eller annat vis, men dessvärre även socialt inkompetent. Det är där det krisar sig. Jag tror inte på kommunikation och då är det en enorm lättnad när andra gör det. Saker blir enklare om jag tvingas till att kommunicera och sätta ord på saker.

Ikväll såg jag även att en f.d. vän (eller "kamrat" som vi anarkister säger) återupptagit en romans med en tjej som hon la på is när hon hittade en roligare person. "Jag var bara med henne i brist på bättre" var andemeningen. Men nu är hon dumpad och alltså tillbaka hos den där tjejen hon påstår att hon inte ens är särskilt förtjust i. Kanske har saker ändrats, men jag tycker att det är jobbigt att se. Vad tror den andra tjejen? Jag drabbas av Tourettes och vill gasta att "Du förtjänar att vara med en ärlig människa som faktiskt gillar dig på riktigt!". Men det kan jag inte göra, av flera olika skäl. Jag borde låta bli att lägga näsan i blöt och jag borde låta bli att ta allt så jävla personligt. Men det gör ont i mig att se dem ihop.

Och ja tack, jag vill också bli räddad. Kanske finns det någon där ute som kan plocka upp oss allihop i ett enda svep? Tills vidare är Betapet min terapi.

Och jag hade tänkt länka till både Betapet och Mitt Livs Kärlek i det här inlägget, men jag får det inte att fungera. Fan.

I början av december låg jag i min säng, inlindad i bitterhet och misär, och ondgjorde mig över att jag aldrig mer skulle hitta någon att bli kär i. Givetvis blev jag förälskad veckan efter och även veckan efter det. Nu undrar jag: om det är så att jag känner att det finaste som finns är att få den här personen ifråga, som jag hela tiden tänker på, att skratta, är jag kär då? Jag mår för satans dåligt för att känna saker, jag vet inte var min kropp börjar och slutar. Men ändå. Det är fint med kärlek. Det vore trevligt om det var kärlek. Vem ska jag fråga? Ska jag ringa ett medium som kan titta i korten? Nej. Jag önskar att Linn var här. Hon har svar. Hon kommer hem om tre dagar. Då ska hon få reda ut den här soppan.

Kan man reda ut soppa? Man kan reda soppa, men reda UT soppa?

"T.O.R.A är en förening som bildats av kvinnliga forskare vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Föreningens syfte är att varje år i månaden mars dela ut priset TORA-Taggen. Priset skall gå till en feministisk forskare vars forskning bedöms irritera den patriarkala ordningen, dvs. vara som en Tagg i Ordningens RumpA. Pristagaren skall vidare identifiera sig själv som kvinna. Priset består av en statyett i form av en gyllene tagg."

Och så säger folk att akademiker inte har humor. Bah!

Jag råkade i samtal med två anarkister som diskuterade vilket som är värst av två onda ting: att hångla med en köttätare eller att hångla med en folkpartist. Jag vräkte glatt ur mig att den person som jag senast (och nästsenast och nästnästsenast) hånglade med är båda delarna. Sen gottade jag mig åt deras chockerade miner.

Jag tror att jag är smygmonogam. Jag bara tror att jag är poly för att det passar så bra in i den slampiga image som jag försöker odla åt mig själv. Men jag jobbar på det. Jag vill minsann vara lika queer som alla andra.

Nu ska jag sätta mig i en bil med en bunt svartklädda heterosexuella anarkister och tillbringa 48 timmar i sträck med dom. Antagligen kommer bilen att volta i snöstormen, vilket kommer att resultera i att vi alla dör. Jag kan se löpsedeln: "ANARKISTER DÖDADE AV SNÖN. Lesbisk befann sig i bilen".

Jag har för övrigt precis outat mig som icke-lesbisk för killarna i gruppen. Det är ett experiment för att se om de börjar bete sig annorlunda mot mig nu när jag plötsligt är knullbar. Avlägger rapport efter helgen.

På tv säger de att 18 000 barn dör av svält varje dag. Är det verkligen sant? Det är ju helt jävla fuckat, fatta hur många det är. Vi måste göra någonting! Lägga av med avtrubbigheten och agera.

Nu blev jag hungrig.