subkutan

Vi kan fortsätta spela fåniga spel av rädsla för att bli sårade. Jag kan vara nonchalant som hämnd för att du inte gav mig den där blicken, vilket i sin tur var en hämnd för att jag sa något som gjorde dig svartsjuk. Och vi kan gå åt olika håll och vara för stolta för att vända om och då slutar allting här och nu. Men jag saknar dig redan och jag vet att jag kommer att kräva din uppmärksamhet snart igen. Kanske hör jag av mig imorgon. Jag tänker låtsas som att ingenting hänt och låta våra blickar fastna i varann och om du är smart så spelar du med. Det har funnits tillfällen då vi varit ärliga mot varann. Det har fungerat så bra och allting kändes rätt och jag tänkte att "det här är en människa som faktiskt har substans". Men för mycket ärlighet vinner inte i längden. Ljug lite lagom, jag gillar ju dig. Folk pratar så mycket, men jag har bestämt mig för att sluta lyssna. De enda som har något att säga om dig och mig är du och jag. Övriga stannar utanför, men jag kan höra deras tjatter ända in hit. Jag vet att jag beter mig fullkomligt sajko, men jag är livrädd och jag är inte den som kan erkänna att jag håller på att bli kär utan att springa redan nästa dag. Men jag försöker stå still, jag försöker känna efter. Jag vågar inte se dig i ögonen, jag vet inte vad jag ska säga. Och det här inlägget är hemligt, det är som min dagbok. Det får inte visas får någon, får inte läsas av någon annan än mig själv. Alla som läser det här ska den hemska döden dö.