dildokubb och pressregler
I mediebevakningen kring Stockholm Pride samt i diverse bloggar och fourm (http://www.nordisk.nu/ men också mindre rasistiska forum) upprör pressdirektiven från Stockholm Pride. Även dildokubben provocerar, om än kanske inte lika mycket i media som hos privatpersoner.
Angående pressdirektiven: jag har inga citat, men i korthet går debatten ut på att Stockholm Pride uppmanar journalister till att inte förutsätta att en person är man, kvinna, trans, homo eller bi. Man bör istället fråga vilken pronomen man ska använda eller hur personen vill beskrivas (om dessa fakta ens är relevanta för ens artikel). Diverse mer eller mindre begåvade journalister (så även på annars relativt hbt-kompetenta tidningar som Dagens Nyheter) upprörs och menar att detta inkräktar på pressfriheten och att Pride går in och styr journalisternas arbete. Jag vill istället mena att Stockholm Pride gör dessa journalister en stor tjänst. Genom att gå ut med information om hur man bör agera för att inte framstå som osympatiska/okunniga underlättas kontakten mellan media och de som ska intervjuas. Mediarepresentanter framstår som respektfulla istället för fördomsfulla. Och är det inte bara jobbigt för DN att tvingas be om ursäkt för att de tillskriver folk en könsidentitet de faktiskt inte har? För många personer (och kanske främst för många transpersoner) är rätt pronomen väldigt viktigt. Och sen när är det journalistisk frihet att hitta på/fabulera fritt/lita på sina fördomar? Precis som att man som journalist inte kan skriva ut en persons yrke i en artikel utan att först fråga vilket yrke personen har (för hur ska journalisten kunna veta??) kan man inte skriva ut kön eller sexuell identitet utan att fråga. Att inte tidningarna kan förstå detta visar på en enorm okunskap gällande queerfrågor, genusvetenskap, transfrågor och homo/bi-frågor.
Angående dildokubben: ett antal personer provoceras stort av dildokubb och menar att det är skäl nog att förbjuda homosexuella att skaffa barn. Argumentationen är så korkad att jag inte ens orkar bemöta den. Sist jag försökte - på Betapet (ett community för att spela Alfapet på nätet) - började jag gråta av frustration och kanske också över att jag var kränkt (hör du det, Maciej Zaremba?). Den stora mängd homofobi och det förakt som många heterosexella anser sig ha rätt att spy ur sig gör mig mörkrädd. Att du som heterosexuell tar dig rätten att diskutera en grupp icke-heterosexuella människors existensberättigande och livsvillkor är alltid vidrigt. Men åter till den uppenbarligen provokativa dildokubben; jag tänker genast på Rubins sexuella värdehierarkier och att allting alltid ofelbart hänger ihop. En sexradikal revolution är vad vi behöver. Heteronormativiteten och "den goda sexualiteten" är en förtryckande struktur som leder till ångest, hot om våld och ond bråd död. Nästa år blir det inte bara dildokubb och sexradikal teori på Pride; det blir en praktisk uppvisning av offentligt sex som politisk strategi. Varför är människor så rädda för sex? Jag tänker mig att det enda som kan bota denna sexualfobi är att konfronteras med rädslan. Så, se nu till att bekämpa den. Jag lovar att du kommer att bli en både lyckligare och mer sympatisk person.
Angående pressdirektiven: jag har inga citat, men i korthet går debatten ut på att Stockholm Pride uppmanar journalister till att inte förutsätta att en person är man, kvinna, trans, homo eller bi. Man bör istället fråga vilken pronomen man ska använda eller hur personen vill beskrivas (om dessa fakta ens är relevanta för ens artikel). Diverse mer eller mindre begåvade journalister (så även på annars relativt hbt-kompetenta tidningar som Dagens Nyheter) upprörs och menar att detta inkräktar på pressfriheten och att Pride går in och styr journalisternas arbete. Jag vill istället mena att Stockholm Pride gör dessa journalister en stor tjänst. Genom att gå ut med information om hur man bör agera för att inte framstå som osympatiska/okunniga underlättas kontakten mellan media och de som ska intervjuas. Mediarepresentanter framstår som respektfulla istället för fördomsfulla. Och är det inte bara jobbigt för DN att tvingas be om ursäkt för att de tillskriver folk en könsidentitet de faktiskt inte har? För många personer (och kanske främst för många transpersoner) är rätt pronomen väldigt viktigt. Och sen när är det journalistisk frihet att hitta på/fabulera fritt/lita på sina fördomar? Precis som att man som journalist inte kan skriva ut en persons yrke i en artikel utan att först fråga vilket yrke personen har (för hur ska journalisten kunna veta??) kan man inte skriva ut kön eller sexuell identitet utan att fråga. Att inte tidningarna kan förstå detta visar på en enorm okunskap gällande queerfrågor, genusvetenskap, transfrågor och homo/bi-frågor.
Angående dildokubben: ett antal personer provoceras stort av dildokubb och menar att det är skäl nog att förbjuda homosexuella att skaffa barn. Argumentationen är så korkad att jag inte ens orkar bemöta den. Sist jag försökte - på Betapet (ett community för att spela Alfapet på nätet) - började jag gråta av frustration och kanske också över att jag var kränkt (hör du det, Maciej Zaremba?). Den stora mängd homofobi och det förakt som många heterosexella anser sig ha rätt att spy ur sig gör mig mörkrädd. Att du som heterosexuell tar dig rätten att diskutera en grupp icke-heterosexuella människors existensberättigande och livsvillkor är alltid vidrigt. Men åter till den uppenbarligen provokativa dildokubben; jag tänker genast på Rubins sexuella värdehierarkier och att allting alltid ofelbart hänger ihop. En sexradikal revolution är vad vi behöver. Heteronormativiteten och "den goda sexualiteten" är en förtryckande struktur som leder till ångest, hot om våld och ond bråd död. Nästa år blir det inte bara dildokubb och sexradikal teori på Pride; det blir en praktisk uppvisning av offentligt sex som politisk strategi. Varför är människor så rädda för sex? Jag tänker mig att det enda som kan bota denna sexualfobi är att konfronteras med rädslan. Så, se nu till att bekämpa den. Jag lovar att du kommer att bli en både lyckligare och mer sympatisk person.
jag vill ha pedagoger med genusperspektiv
Jag tittar på Klass 9A på SVT och de påstår att de har samlat landets bästa pedagoger för att tukta barnen. Men om den här sorgliga samlingen är de bästa lärarna i Sverige är hoppet förlorat. Jag ser härskartekniker på alla håll och kanter och jag ser, framförallt, en total avsaknad av genustänk. Musikläraren hävdar (inför klassen och riktat till killen som just berättat att han gillar att sjunga) att det är så ovanligt med killar i nian som vågar erkänna att de gillar att sjunga, men så kul att han vågar stå för det. En annan lärare trugar en tjej att inför hela klassen svara på frågan "dejtar du någon? Har du pojkvän? Va? Eller är du singel?". Som att något annat än heterosexualiteten inte fanns. Och så fortsätter det. I Klass 9A är könen två separata kategorier skilda från varann och de som vågar bryta mot förväntande beteenden pekas genast ut som avvikare.
Härskarteknikerna är även de obehagliga och jag anser att pedagoger aktivt borde undvika dem i alla forum. Förlöjligande är en ständigt återkommande form av härskarteknik som lärarna använder. Och alla former av social interaktion med lärarna (även på lunchen) kan när som helst vändas till ett förhör där eleverna förväntas svara på frågor. Som i lunchpausen då en av de obehagliga tanterna lurar barnen att tro att hon bara vill konversera artigt om vad som är allas favoriträtt: "Och jag äter helst vilt. Vad menar jag med det? Vad menar jag när jag säger att jag helst äter vilt? Va? Kanin? Nej du, kanin är inte vilt. Men det är också gott. Nå, vad menas med vilt? Är det ingen som vet?" Är det en trygg miljö? Nej, jag tycker inte det.
Härskarteknikerna är även de obehagliga och jag anser att pedagoger aktivt borde undvika dem i alla forum. Förlöjligande är en ständigt återkommande form av härskarteknik som lärarna använder. Och alla former av social interaktion med lärarna (även på lunchen) kan när som helst vändas till ett förhör där eleverna förväntas svara på frågor. Som i lunchpausen då en av de obehagliga tanterna lurar barnen att tro att hon bara vill konversera artigt om vad som är allas favoriträtt: "Och jag äter helst vilt. Vad menar jag med det? Vad menar jag när jag säger att jag helst äter vilt? Va? Kanin? Nej du, kanin är inte vilt. Men det är också gott. Nå, vad menas med vilt? Är det ingen som vet?" Är det en trygg miljö? Nej, jag tycker inte det.
när den ogenomtänka människan tillåts bre ut sig
Jag förstår inte varför DN låter ogenomtänkta miffon som Maciej Zaremba att bre ut sina åsikter i så pass stor utsträckning. Så skönt för honom att han inte blir kränkt av ord och åsikter. Så praktiskt att inte se mönster och strukturer. Det måste vara mysigt att få bedriva propaganda alldeles gratis (eller mot betalning?) i en så stor dagstidning. Grattis Maciej, du lever sannerligen det goda livet. I mina ögon verkar du rätt blåst, men ibland önskar jag ändå att jag var en sån som du. Det verkar så okomplicerat och behagligt. Fast sen kommer Vägverket med sina enkäter som för mig är helt absurda och verklighetsfrånvända. De får mig att känna mig arg och osynliggjord och då går det inte längre att blunda. Kanske om du försökte vända på saker och ting och föreställde dig en homonormativ värld eller något annat lika galet så kan du förstå vad jag känner och menar? Lite fantasi kan du väl uppbåda? För i den här heteronormativa världen blir jag blir väldigt ofta kränkt. Tack för att du nu sett till att det gått inflation i det ordet och att biblioteket för socialt arbete på Stockholms universitet därför inte tar min ilska på allvar gällande boken Sexuella avvikelser där det står att läsa att homosexuella är mindre emotionellt mogna än heterosexuella och att flator inte har sex och att den största njutningen och målet för alla är det heterosexuella kuken-i-fittan-sexet. Jag sa nämligen att "den här boken får mig att känna mig kränkt" mitt i all min ilska och då såg jag hur tanten bakom disken snabbt stålsatte sig och minsann inte tänkte låta queerradikalerna få bestämma vilken faktalitteratur som ska finnas på hennes bibliotek. Tack, tack, tack, du är ett riktigt prakthygglo.
det här är en hyllning till kärleken
Igår var det ett år sedan vi började umgås. Och varje dag tänker jag på att din varma kropp och ditt fantastiska skratt är det bästa som hänt mig.
på Gärdet
Jag och Torsten (hund) är på Gärdet. Det är hundar överallt. En stor dalmatinerhane kommer fram. Torsten lägger sig på rygg. Dalmatinern börjar slicka Torsten i skrevet och främst på hans penis. Dalmatinerns matte ger ett lätt hysteriskt intryck:
- Han tar den i munnen, ska han verkligen ta den i munnen?! Brukar de suga så där?? Är det där beteendet normalt? Har ni någonsin träffat en annan hund som suger så där? Men spotta ut den nu, du kan göra honom illa! Oj oj oj, varför har han den i munnen?
Sen kommer en annan hund. Matte har en Louis Vuitton-väska och pratar med Östermalmsdialekt. Hennes hund börjar jucka intensivt mot Torsten. Matte drar i hunden:
- Nämen Cookie då! Usch! Alltså gud, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Hela den där rasen är så där, de bara håller på. Alltså hela rasen är alltså så. Men gud, förlåt! Cookie! Cookie, sluta nu då! Kom nu Cookie!
Men jag och Torsten var glada.
jag älskar Doris
Jag älskar Doris Lessing. Tanten får nobelpriset och börjar genast ösa ur sig kritk mot Bush och påpeka att religiös fundamentalism är det minsann fler än muslimer som står för. I love her.
Den rasistiska socialhögskolan och Varför socionomlinjen på Stockholms universitet är helt värdelös
Jag läser till socionom på Stockholms universitet. En gång i tiden var Socialhögskolan en egen enhet men nu ligger den under SU. Ingen tänker på det, alla kallar den Socialhögskolan eller Sopis. Vi håller till i lokaler vid Sveaplan, inte ute på universitetsområdet. Och efter tre terminer har jag insett att det är en värdelös utbildning och att det på intet sätt märks att den är en del av SU. För på Socialhögskolan har man inte förstått någonting om genus och sexualitet. Man har inte fattat queer. Man har inte fattat poststrukturalism. Och man har definitivt inte fattat postkolonialism eller intersektionalitet. Jag tvingas gå på lektioner och tvingas ha diskussioner som är på en nivå långt under den som rådde i klassrummet på gymnasiet. Jag vet inte om det är fel på mina klasskamrater, litteraturen, seminarieledarna, kursansvariga eller kursplanen. Förmodligen är det en kombination. På föreläsningarna är jag så understimulerad att jag måste ha med mig korsord eller en bok för att inte få damp och tvingas gå ut. Jag har inte lärt mig någonting, i princip allt som vi läser kunde jag redan innan jag började på Sopis. Och det vi läser har jag läst på diverse grundkurser. Att det fortfarande är på den här nivån efter tre terminer är offatbart. Det känns märkligt att jag slösat tre terminer på något som inte gett mig någonting. Det enda jag haft behållning av är 10 poäng juridik. Men jag kunde inte gå på föreläsningarna, tempot var för lågt. Jag gick på tre föreläsningar allt som allt och läste en tredjedel av kurslitteraturen. Och ändå klarade jag tentan. Det är något som är fel. Det finns inga krav och det är generande hur lätt man klarar sig genom utbildningen utan att göra något.
Jag tänkte att det kanske blir bättre. Jag tittade i kursplanen. Nästa termin ska vi läsa Migration och integration 5 poäng. Och så här står det i kursplanen:
Målet är att de studerande ska /.../ få kunskaper om olika sociala gruppers uppfattningar om barn och familj, könsrelationer och sexualitet. /.../ Innehåll: Kunskaper om migrationsprocesser. Olika uppfattningar om och definitioner av begreppen kultur, etnicitet, integration, assimilation och segregation. Kunskaper om ilka sociala guppers syn på identiteten och förhållandet mellan individ och kollektiv och om olika sociala gruppers uppfattningar om förhållandet mellan könen, om familj, barnuppfostran och barnens rättigheter.
Det är vidrigt. Det är rasistiskt. Det är ett upprätthållande av vi och dom-mentaliteten. Men jag är inte förvånad. Först nu på tredje terminen har mina kurskamrater fått lära sig att det eventuellt är så att det inte finns någon objektiv sanning, att all kunskap kan anses vara subjektiv. Men det har vi mest fått lära oss lite i förbifarten och jag lovar att halva klassen redan glömt det.
Jag minns hur jag på grundkursen i statsvetenskap fick veta att nationalstaten är en konstruktion och hur denna konstruktion upprätthålls. Det var intressant. Och nyttigt. Något sådant får man inte lära sig på Sopis. Där får man lära sig kunskaper som känns som hämtade från 80-talet. Jag vet inte om problemet är att ledningen består av konservativa stofiler som har missat postmodernismens intåg i den akademiska världen. Jag vet inte alls. Jag vet bara att det är helt fel och att utbildningen är utformad för att upprätthålla och förstärka de konstruerade olikheterna och maktstrukturerna. Och jag vet att jag borde ta fajten, men jag orkar inte. Jag orkar inte debattera med tröga kursare eller föreläsare som använder härskartekniker. Jag orkar inte. Jag funderar på att hoppa av istället. Jag är trött på att alltid behöva vara den som protesterar och gör saker bra. Det måste finnas andra. Jag har hört rykten om en grupp som granskar litteraturen och sågar den. Det är bra. Väldigt bra. Men jag tror att de ansvariga måste avsättas. Eller gå en veckokurs i BRYT och komma på studiebesök på Centrum för genusstudier. Och någon borde förklara termerna "queerpedagogik", "intersektionalitet" och "poststrukturalism" för dem. För det är ord som ingen på socialhögskolan känner till. Och det är, som ni säkert vet, livsviktiga begrepp. Utan dem blir utbildningen värdelös. Den upprätthåller förtrycksordningarna istället för att granska dem.
Till alla arbetsgivare: vill ni ha en kompetent socionom, anställ inte någon som har sin examen från socionomlinjen på Stockholms universitet. För vi har inte lärt oss någonting. Allt jag kan har jag lärt mig från mina andra kurser på SU. Det är min övertygelse att ingen lär sig tänka fritt eller kritiskt eller nydanande på Sopis. Nej, om man kan det har man lärt sig det någon annanstans.
söndag
Jag står i köket och gör mat till Torsten. Alle är i badrummet och borstar tänderna. Idag jobbar Alle så jag är hemmamamman. Alle kysser mig och springer sedan till tunnelbanan. Jag tittar på Torsten. Torsten tittar på mig. Jag talar med bebisrösten, leker att jag är Torsten; "jag ska ringa HRIS, Hundens Rätt I Samhället, och berätta vilka snuskiga mammor jag har, ja fy vad snuskiga ni är. Och ingen god mat får man heller, ge mig kött". Jag jollarar rätt länge, Torsten tröttnar och går och lägger sig. Jag är kåt, jag ville att Alle skulle stanna. Men Alle har förklarat att man inte kan sjukanmäla sig hur som helst. Jag lägger mig på soffan och runkar, Torsten sover. När jag har kommit tre gånger hämtar jag choklad och en bok och läser om en kärlekshistoria som tog slut, att den ena dog och att den andra inte längre ville ha sex efter det. Det är deprimerande. Jag och Torsten går ut. Det regnar. Jag pratar konstant "men kom nu då, du är hund, det finns ett skäl till att det här kallas hundväder, sluta sjåpa dig, nej ät inte det där, don't make me come down there och fan vad jag pratar, jag är så himla tragisk, den enda jag pratar med är en hund, varför slutar jag inte, titta där kommer Lotus, kom så går vi och hälsar, kom nu Torsten, kom då, hallå, kom". Sen går vi hem. Jag brygger kaffe och lyssnar på Ani för första gången på länge. Jag sjunger med. Torsten gnäller när jag sjunger. Det är alldeles för övertydligt för att vara roligt men jag skrattar ändå.
De rasistiska strukturerna och varför jag hatar Ritva Jansson
Alla de som vill göra gott men som gör så fel. Som skapar ett "vi" och ett "dom" och tror att det blir bra eftersom de säger att "dom" är bättre. Jag är så trött på er. I klarspråk: alla ni som går på salsaklubbar för att "stämningen är helt annorlunda, de latinska folkslagen är så mycket varmare och gladare än svenskar". Alla ni som säger att "jag älskar Afrika". Alla ni som pratar om hur vackra männen är i Marocko. Det är inte mindre rasistiskt för att ni säger något som ni tycker är positivt. Ni upprätthåller idén om att det går att dela in människor i grupper baserat på var man själv och ens förfäder huserat. Och jag vet att ni menar så väl när ni vill "omfamna alla fantastiska kulturer" och går till Urkraft för att dansa när de svarta männen trummar ("de har en fantastisk taktkänsla och sådana härliga rytmer") och äter mat på en etiopisk restaurang ("etiopier vet hur man ska laga mat, det är inte som vår trista svenska matlagning") och köper ponchos som de "tuffa och starka" kvinnorna i Chiapas har vävt ("de klär sig i helt andra färger och material") men det enda ni gör är att upprättahålla idén om att vi är olika varann. Svenskar och De Andra. Det kommer inget gott ur det och jag är trött på er. Och vad gör Ritva idag? Jag hoppas att hon fått sparken efter sina rasistiska uttalanden om massajer. Men det är väl att hoppas för mycket. Hon sitter säkert på kontoret och pillar lyckligt på armbanden som hon fått i gåva av massajerna och tänker att "de glada färgerna på pärlorna livar verkligen upp min outfit och vilken tur att ingen av mina chefer tog till sig att jag är rasist utan att jag faktiskt bara vill göra gott när jag ger svenskarna tillfälle att få ta del av massajernas fantastiska kultur - och det var allt tur att de kom till Kolmården för den miljön kände de sig som hemma i. Långt bort från läskiga diskmaskiner. Ack massajerna, mina små barn. Jag saknar er".
fista
Jag vill fista alla sexistiska vänstersnubbar som tror att de är feminister. Utan glidmedel och utan uppvärming, givetvis. Njutning är det sista jag vill ge dem.
kärlek de luxe
Vi har kuddkrig mitt i natten och du får mig att skratta tills jag får kramp i kinderna. Vi faller ihop på varandra, vi knullar / älskar / ligger och du får mig att komma tills jag gråter. Jag fotograferar dig när du sover och tänker att du är vackrast, finast, roligast, bäst. På onsdag gifter vi oss och det finns ingenting jag hellre vill just nu.
du
Jag sitter här och är arg och sårad och trött och bitter och jag tänker att du kan inte såra mig, ditt agerande rör mig inte i ryggen, jag bryr mig inte, jag skiter i dig. Men det är inte sant. Det är inte sant alls. Du berör mig, jag saknar dig, jag önskar att saker var annorlunda. Men nu har vi kastat flera hundra stenar trots att ingen utav oss egentligen hade fog för den där allra första som vi säkerligen kastade precis samtidigt. För vi är samspelta och även raseriet lyckas vi tajma eller om det kanske är i självförsvar som jag kastar mina, vad vet väl jag. Vi har sparkat varandra i magen och besvikelsen och ilskan står oss upp i halsen. Jag tror inte att vi kan gå tillbaka, jag har gett upp om vår vänskap, jag är på för dåligt humör och alldeles för insnärjd i min sårade stolthet för att börja reda upp i röran. Och du läser inte min blogg så jag safear egentligen pinsamt mycket när skriver det här i ett forum som du inte besöker. För precis så feg och ovillig till att reda ut det hela är jag.
mötesteknik
Det var något jag ville skriva om, något som hade upprört mig. Nu kan jag inte komma på vad det var. Systematiskt går jag igenom saker som upprör mig i mitt huvud men ingenting fastnar, ingenting vill bli till ord. Förutom kanske möjligen att jag har läst Ich bin ein bibliothekar! av Christer Hermansson. Det är en helt okej bok. Den är inte unik men den är rätt rolig. Det är även en övertygande skildring av hur mycket motstånd en kvinnlig chef möter av sina anställda, just för att hon är kvinna. De anställda har ingen som helst respekt, de förlöjligar henne, de pratar om hennes utseende, de vägrar gå med på hennes flummiga idéer (mötesteknik, dvs att ha en dagordning på personalmötet och inte avbryta varandra), de tycker att hon tar för mycket plats. Men problemet, för mig, är att inga kritiker verkar ha fattat det. Och jag tror inte att Christer Hermansson heller har fattat det. Jag tror att Christer själv tycker att Eva Larsson är en självupptagen och hård subba som inte alls passar som bibliotekschef. När Christer skriver om hennes utseende läser jag en ton av förakt i hans ord. Men kanske är jag paranoid, kanske har Christer en feministisk mission. Och jag tror att jag tolkade honom välvilligt tills han började häckla mötesteknik utan att ha ett inifrånperspektiv. Det var inte "och så tar vi en runda på om vi ska ha en runda eller inte" eller något annat roligt. Nej, jag läste in en underförstådd ton av "fan vad löjligt" kring hela företeelsen. Eller så är Christer så övertygande i sitt budskap och skapar så levanade karaktärer att jag luras till att tro att Christer är en ond man han också. Då är Christer är bra författare. Men oavsett; om man inte fattar poängen med mötesteknik så har man själv en priviligierad position och, inte nog med det, man har inte heller fattat att man måste backa och lämna plats. Christer Hermansson och alla som är anti mötesteknik får min svarta kamel.
vombat
Att förutsätta att en vit person som har ett förhållande med en icke-vit person per automatik inte är rasist är som att förutsätta att en kille som har ett förhållande med en tjej per automatik inte är sexist.
de fula orden
Ingrid Olsson, kommunpolitiker (c) i Ljudsdal, vill förbjuda fula ord. Straffet ska helst vara böter och orden som ska förbjudas är kuk, fitta, hora, motherfucker, fucker och kukhuvud. Det finns mycket som är problematiskt i det hela. Först och främst tänker jag på stigmatiserandet av ordet "hora" och att det skulle vara något dåligt att vara en hora. Sen inser jag att fula ord i Ingrids ögon/öron inte är samma sak som i mina. Fitta och kuk och fucker, det finns inget fult i det, jag fattar det inte. Jag tror att till och med RFSU oftast använder termerna fitta och kuk i sin sexualundervisning. Medan Ingird får ont i själen av termen "fitta" riktad mot en person. Rent praktiskt, ska boken Kukbruk beläggas med böter när den säljs i Ljusdal? Eller måste det klistras en svart etikett över titeln? Jag tror sällan att förbud är rätt väg att gå och i ärlighetens namn förstår jag inte det kränkade i just de här specifika orden. Varför är fitta mer kränkade än "jävla as"? Borde inte Ingrid passa på att kasta in ordet "bög" också? Är inte det kränkande? Jag tror på att reclima ord och att ladda dem med en annan betydelse, inte att förbjuda allt man tycker är opassande. Men jag har å andra sidan ingen makt att skriva motioner.
privjet
Spärrar du dörren för djävulen, kommer han in genom fönstret.
En full kvinna är bara sig själv.
Det finns två hjälpverb: att ljuga och att stjäla.
En bra vodka ger hals och ansikte färg, gör hjärtat mjukare och flickan lättare.
Bössa, hustru och hund lånar man inte ut.
heteronormen finns överallt
Hon hade pratat rätt länge om heterosexuella relationer och det dåliga med dem och var mitt inne i en utläggning om hur kvinnor alltid blir mammor till sina killar. Jag hade nickat och mest hummat och sagt några "jag vet inte" och försökt låta bli att låta som en radikalfeminist.
- Eller hur, tycker inte du att det är så? Att män beter sig så i relationer?
- Jag vet faktiskt inte, jag är inte särskilt bevandrad inom området "män".
- Men vaddå, har du aldrig haft en pojkvän?
- Jo, men det var väldigt länge sedan, i gymnasiet.
- Men... varför har du inte haft någon kille sedan dess?
- Jag praktiserar sällan heterosexualitet.
- Åh. Oj. Jaha, så du träffar... tjejer? [här tillkom nervösa ticks och det faktum att hon backade bort från mig]
- Alltså... tjejer... Hm. Nja, jag är inte så petig men liksom, alltså, det blir väl mest tjejer [förlåt alla transpersoner och queers jag dejtat, jag vet att ni inte är tjejer men ibland så är det liksom enklare att börja med att vara flata i en sån här konversation för att sen förklara resten (det queera och så) vid ett senare tillfälle. Feghet, lathet - whatever.]
- Jaha.
- Alltså, jag utesluter inte någon på grund av kön, kön är inte så viktigt [lögn] men det har bara inte blivit några heteromän de senaste åren [sanning].
- Okej. Men i alla fall, jag tycker att det är så svårt med killar, eller hur?
Och sen fortsatte hon att prata om heterosexuella relationer som om ingenting hänt och fortsatte ställa mig frågor om män som jag förväntades besvara. Och jag insåg att hon inte fattade någonting och att hon bara inte kunde ta in att det fanns folk som inte är heterosexuella. Nu tänker jag förföra henne.
- Eller hur, tycker inte du att det är så? Att män beter sig så i relationer?
- Jag vet faktiskt inte, jag är inte särskilt bevandrad inom området "män".
- Men vaddå, har du aldrig haft en pojkvän?
- Jo, men det var väldigt länge sedan, i gymnasiet.
- Men... varför har du inte haft någon kille sedan dess?
- Jag praktiserar sällan heterosexualitet.
- Åh. Oj. Jaha, så du träffar... tjejer? [här tillkom nervösa ticks och det faktum att hon backade bort från mig]
- Alltså... tjejer... Hm. Nja, jag är inte så petig men liksom, alltså, det blir väl mest tjejer [förlåt alla transpersoner och queers jag dejtat, jag vet att ni inte är tjejer men ibland så är det liksom enklare att börja med att vara flata i en sån här konversation för att sen förklara resten (det queera och så) vid ett senare tillfälle. Feghet, lathet - whatever.]
- Jaha.
- Alltså, jag utesluter inte någon på grund av kön, kön är inte så viktigt [lögn] men det har bara inte blivit några heteromän de senaste åren [sanning].
- Okej. Men i alla fall, jag tycker att det är så svårt med killar, eller hur?
Och sen fortsatte hon att prata om heterosexuella relationer som om ingenting hänt och fortsatte ställa mig frågor om män som jag förväntades besvara. Och jag insåg att hon inte fattade någonting och att hon bara inte kunde ta in att det fanns folk som inte är heterosexuella. Nu tänker jag förföra henne.
onsdag
Att whatever bokstavskombination det än finns att skylla på finns det förklaringar som inte passar in, som inte fungerar i det som är Det Nya Livet. Att distrahera sig med annat för att slippa vara understimulerad i sammanhang där ens kropp tvingas vara. Att höra din röst i telefonen, ord som inte kan besvaras i offentliga sammanhang men som väcker något stort, något som får en att gå runt och le hela dagarna. Att tänka att icke-kravallandet kanske beror på assimilering och att vara lurad. Att vara närmare trettio än tjugo men ändå tro på Kampen och Revolutionen i en form som inte är våldsromantiserande och dogmatisk och att samtidigt vara medveten om det naiva i den retoriken. Att aldrig vakna. Att egentligen inte vilja positionera sig men att inte veta några andra sätt att interagera med en grupp människor i ett akademiskt sammanhang. Att önska att ni alla var här. Att önska att vänskap var lätt och att du inte vore så jävla borderline. Att fokusera på självkontroll och självbestraffning och att välja att inte se saker. Att plötsligt finna sig själv i ett sammanhang man inte känner igen och att försöka imponera på en person man inte någonsin trodde att man skulle vilja göra intryck på. Att se det abnorma i mänskliga relationer. Att prata om dildos, offentligt sex och slampighet som politiska strategier, som subversiv verksamhet men att vara medveten om att teoretiserandet grundar sig i den inneboende slynan som hela tiden vill ligga. Att öppna böcker, mappar, block och hitta det som har försvunnit. Att önska sig asexualitet i nästan alla relationer och sedan ta tillbaka det. Att vara införstådd i rollen som avvikare. Att inte vilja vara någon annanstans än i gemenskapen med bois, björnar, queers, butchar, femmes och sluts. Att hela jävla tiden positionera sig. Att hela jävla tiden vilja penetrera dig. Att hela jävla tiden politisera det liv som är mitt.
äh
Ord är så jävla överskattat och det som jag borde skriva om här är sex och politik för det förstnämnda är det som säljer, det andra fyller någon sorts syfte och tillsammans blir det riktigt bra. Men jag vet inte, jag är så förbannat oinspirerad eftersom all min energi är borta. Den har sugits upp av ideellt arbete.
i februari tar vi tag i våra liv
I februari tar jag tag i mitt liv och jag punktar upp allt som måste förändras, alla små detaljer som ska fixas. Det är inte bara så att jag ska börja träna och fokusera på mina studier, nej, det är att reda ut relationer, stänga ut människor ur mitt hjärta, visa mina vänner uppskattning även när jag är sönderstressad, att våga möta min mamma, att föra in mer substans i vissa samtal som tenderar att stanna vid yta, att sätta gränser gentemot min far, att reda ut mitt rum eftersom det faktum att jag lever i kaos gör att allt annat fungerar mindre smidigt. Det är även att ta tag i min kropp genom blodprov och annat. Här ska undersökas, utredas och behandlas. Jag ska slänga allt jag inte behöver, jag ska tänka på hur jag lever, jag ska bli mindre konsument, mer PK. Kanske även sluta analysera allting in absurdum, sluta vara så dampig i relationer. Lära mig tålamod, vara mindre hysterisk. Och allt detta ska ske i februari. Som bara är 28 dagar långt.
