subkutan

Idag flyttar jag till Norge.
Allt är lite konstigt just nu. Jag är glad.

Jag har packat och packningen blev för tung/stor/otymplig. Jag var tvungen att rationalisera. Ja till snabbkaffe, nej till kuken. Jag kommer ändå inte få ligga. Eller jo, det kommer jag nog. Men det funkar ju även utan kuk.

Jag har slutat på mitt jävla skitjobb. För alltid. Jag är lycklig. Nu ska jag stå i en norsk fabrik 40 timmar i veckan och tänka på saker istället. Jag kommer att bli snygg, rik och smart. Ett riktigt kap.

Det är jättedumt att blogga en timme innan jag reser bort. Jag vet inte när jag kommer ha möjlighet att använda en dator nästa gång, tillgången till internet är som sagt en smula oklar. Och jag ångrar ofta de ord som jag skriver här, nästan alla. Nu kommer jag inte att kunna ta tillbaka dom på länge.

Jaha. Jag kommer alltså att sitta på en buss mitt i natten och lyssna på musik och kanske titta på Cissi och flina, men säkert kommer jag att gråta också. Säkert kommer jag att ha ont i magen hela natten och sen när bussen stannar i Oslo kommer allting att kännas fint igen. Kanske. Men hey, jag har separationsångest, jag har ta mig fan en Preliminär Diagnos och jag har rätt att vara ledsen. Det är helt NATURLIGT.

Det här är egentligen helt fel tillfälle att resa bort, det finns saker som jag inte borde lämna nu. Oavslutade eller knappt påbörjade. Men det är alltid saker som drar, jag vet det. Oavsett när i livet jag skulle åka så skulle det finnas något som höll mig kvar. Eller, inte förra gången jag var borta länge, då fanns det ingenting i Stockholm som höll mig kvar. Faktiskt. Och ändå grät jag på bussen. Sån är jag.