subkutan

Vi har kuddkrig mitt i natten och du får mig att skratta tills jag får kramp i kinderna. Vi faller ihop på varandra, vi knullar / älskar / ligger och du får mig att komma tills jag gråter. Jag fotograferar dig när du sover och tänker att du är vackrast, finast, roligast, bäst. På onsdag gifter vi oss och det finns ingenting jag hellre vill just nu.

Jag sitter här och är arg och sårad och trött och bitter och jag tänker att du kan inte såra mig, ditt agerande rör mig inte i ryggen, jag bryr mig inte, jag skiter i dig. Men det är inte sant. Det är inte sant alls. Du berör mig, jag saknar dig, jag önskar att saker var annorlunda. Men nu har vi kastat flera hundra stenar trots att ingen utav oss egentligen hade fog för den där allra första som vi säkerligen kastade precis samtidigt. För vi är samspelta och även raseriet lyckas vi tajma eller om det kanske är i självförsvar som jag kastar mina, vad vet väl jag. Vi har sparkat varandra i magen och besvikelsen och ilskan står oss upp i halsen. Jag tror inte att vi kan gå tillbaka, jag har gett upp om vår vänskap, jag är på för dåligt humör och alldeles för insnärjd i min sårade stolthet för att börja reda upp i röran. Och du läser inte min blogg så jag safear egentligen pinsamt mycket när skriver det här i ett forum som du inte besöker. För precis så feg och ovillig till att reda ut det hela är jag.

Det var något jag ville skriva om, något som hade upprört mig. Nu kan jag inte komma på vad det var. Systematiskt går jag igenom saker som upprör mig i mitt huvud men ingenting fastnar, ingenting vill bli till ord. Förutom kanske möjligen att jag har läst Ich bin ein bibliothekar! av Christer Hermansson. Det är en helt okej bok. Den är inte unik men den är rätt rolig. Det är även en övertygande skildring av hur mycket motstånd en kvinnlig chef möter av sina anställda, just för att hon är kvinna. De anställda har ingen som helst respekt, de förlöjligar henne, de pratar om hennes utseende, de vägrar gå med på hennes flummiga idéer (mötesteknik, dvs att ha en dagordning på personalmötet och inte avbryta varandra), de tycker att hon tar för mycket plats. Men problemet, för mig, är att inga kritiker verkar ha fattat det. Och jag tror inte att Christer Hermansson heller har fattat det. Jag tror att Christer själv tycker att Eva Larsson är en självupptagen och hård subba som inte alls passar som bibliotekschef. När Christer skriver om hennes utseende läser jag en ton av förakt i hans ord. Men kanske är jag paranoid, kanske har Christer en feministisk mission. Och jag tror att jag tolkade honom välvilligt tills han började häckla mötesteknik utan att ha ett inifrånperspektiv. Det var inte "och så tar vi en runda på om vi ska ha en runda eller inte" eller något annat roligt. Nej, jag läste in en underförstådd ton av "fan vad löjligt" kring hela företeelsen. Eller så är Christer så övertygande i sitt budskap och skapar så levanade karaktärer att jag luras till att tro att Christer är en ond man han också. Då är Christer är bra författare. Men oavsett; om man inte fattar poängen med mötesteknik så har man själv en priviligierad position och, inte nog med det, man har inte heller fattat att man måste backa och lämna plats. Christer Hermansson och alla som är anti mötesteknik får min svarta kamel.