subkutan

Jag sitter här och är arg och sårad och trött och bitter och jag tänker att du kan inte såra mig, ditt agerande rör mig inte i ryggen, jag bryr mig inte, jag skiter i dig. Men det är inte sant. Det är inte sant alls. Du berör mig, jag saknar dig, jag önskar att saker var annorlunda. Men nu har vi kastat flera hundra stenar trots att ingen utav oss egentligen hade fog för den där allra första som vi säkerligen kastade precis samtidigt. För vi är samspelta och även raseriet lyckas vi tajma eller om det kanske är i självförsvar som jag kastar mina, vad vet väl jag. Vi har sparkat varandra i magen och besvikelsen och ilskan står oss upp i halsen. Jag tror inte att vi kan gå tillbaka, jag har gett upp om vår vänskap, jag är på för dåligt humör och alldeles för insnärjd i min sårade stolthet för att börja reda upp i röran. Och du läser inte min blogg så jag safear egentligen pinsamt mycket när skriver det här i ett forum som du inte besöker. För precis så feg och ovillig till att reda ut det hela är jag.