subkutan

Jag gick i det snyggaste och tuffaste blocket i hela paraden men det finns inte ett enda foto av oss på Stockholm Prides hemsida. Eller okej, det fanns några, kanske tre-fyra stycken, de flesta tagna på stort avstånd. Och jag syns inte till, vilket är en fatal miss. Ska man bli fotad av Pride får man uppenbarligen inte vara för politisk eller för mycket klichéflata. Nej, man ska helst av allt vara en muskulös bög med glitter, string och boa. Nästa år ska jag köra på det konceptet. Syns jag inte finns jag inte.

Igår träffade jag Mitt Livs Kärlek igen. Hon från Norge, ni vet. Well, vi har inte setts på nästan ett år. Vi hade en kort romans i höstas och efter att den tog slut har jag varit besatt och galen och stalkat lite lagom, hon har i perioder uppmuntrat det hela. I alla fall, igår sågs vi. Vi har inte hörts på flera månader och plötsligt stod hon där på trottoaren och tittade på paraden. Det var surrealistiskt. Vi pratade och kramades, hon sa galna saker. Jag var helt uppspelt efteråt och kunde inte fungera, kunde inte prata, hela min kropp skakade. Sen sågs vi på Slick och hon kunde inte handskas med situationen och var galet full. Mest kastade hon sig framför mina fötter hela tiden när jag försökte konversera. Men det kändes ingenting. Ingenting. Det är över. Nu kommer ni att slippa mitt tjat om henne för det fanns inga känslor kvar. Det är tomt men skönt.

Igår hånglade jag med en kille och blev kåt. Det ni. Mitt bi-projekt går över all förväntan. Men i slutändan gick jag ändå hem med en flata (eller nåt åt det hållet, jag ska inte könstillskriva och hålla på). Jag får ta ett steg i taget, att vakna upp brevid en man känns lite övermaga än så länge. Och jag vet att det är oqueert men skit samma, jag är väl inte queer då, uteslut mig.