subkutan

Det är trist att inte ha en hemlig kärlek att stalka. För att inte tala om att jag inte har så mycket att bidra med när jag och M och R och andra berättar våra senaste stalker-eskapader. Jag kanske kan stalka norskan lite grann, just for old times sake, för att ha något att säga. Men det är inte samma sak.

För övrigt är jag helt värdelös på att stalka. Jag är för otålig och gillar inte att inte synas. Kan inte hålla avstånd. Mitt stalkande är därmed för det mesta rätt uppenbart och inte hemligt alls. Plus att de jag stalkar relativt fort brukar bli mina vänner. Eller annat.

Jag hade stalkat T i säkert över ett år innan vi började umgås. Jag åkte till hans skola, var på de platser han tenderade att besöka, gick förbi hans hus, ringde hem till honom och snokade reda på alla möjliga triviala fakta om honom. Jag blev vän med folk enbart för att de var kompisar med honom så att jag kunde pumpa dem på information. Att kalla mig besatt vore att underdriva, men hey, jag var sjutton år och han var den snyggaste och mest fascinerande gothen jag någonsin sett. Jag visste att vi hörde ihop, han var bara lite trög när det gällde att inse det. Och min envishet lönade sig, i slutändan blev vi bästisar och sexpartners och syskon och kära och tvillingsjälar. Fast oftast inte allt på samma gång.

Som alla stalkers vet är det problematiskt att dölja stalkandet när man kommit personen nära. Att råka svara "jag vet redan det där" på allt de säger kan få folk att freaka ur.