subkutan

Igår slogs jag. Lagom hårt, men utan att vara mesig. Jag och den jag slogs med valde att sikta på delar som inte gör för ont eftersom vi egentligen gillar varandra. Men ett av slagen hamnade fel och hon slog till mig på käken. Nu gör det djävulskt ont när jag tuggar kysser ler, men det gör ingenting eftersom jag ändå inte har ägnat särskilt mycket tid åt de aktiviteterna idag.

Jag har ångest. Inte oerhörd och oförklarlig, utan påtaglig och fullt hanterbar ångest som känns i min mage. Ja, "hederlig, gammeldags ångest" skulle jag vilja säga. Jag har dessutom lyckats lokalisera anledningen till varför det kryper i min kropp och jag vill gråta; det är inte mindre än fem händelser som inträffat i relation till andra människor. Inga allvarliga saker, men slår man ihop dem är det inte konstigt att jag mår bajs. Plus min mamma, såklart. Hon är ett av skälen. I förrgår åkte jag förbi huset där hon bor och det var ungeför då som ångesten började. Tänk vad bra, alla timmar av terapi har inte fått mig att må bra, men däremot att bli en jävel på att analysera min ångest.

På lördag är det Wotever och jag känner egentligen inte för att gå dit, men jag kan redan nu se framför mig hur jag hamnar där ändå, törstande efter social samvaro. Jag kommer att bli full, dra dåliga skämt som folk skrattar åt, hångla med någon jag egentligen inte vill hångla med och sedan åka hem nöjd och glad. Lurad och ytlig. Det jag vill göra på lördag är att träffa någon av dem jag verkligen tycker om. Ha videokväll, laga mat, prata om våra mammor, ligga i en säng och ta på varandra utan att det blir sexuellt, titta på kort, kapa ett Qruiser-nick, äta glass. Men nej, alla vill vara lurade och ytliga. Eller så har de andra planer. Det är synd om mig!