subkutan

Jag har tänkt rätt mycket på dig de senaste dagarna. Jag tror att jag längtar efter dig. Jag vet inte exakt vad jag känner, men du är väldigt fin och jag vill gärna sitta nära. När du fryser vill jag lägga mina armar runt din kropp och lova att alltid finnas där för att värma dig. Det låter töntigt, men sådan är sanningen. Jag vill ta hand om dig. Jag vill att vi ska ta hand om varandra. Jag kanske älskar dig lite grann, trots att jag knappt känner dig. Jag vill vara med dig, jag vill ha dig i mitt liv. Du är enastående. Ditt skratt är världens finaste. Nu låter det här som ett kärleksbrev. Jag vet inte. Vad är skillnaden på kärlek och vänskap? Vad är skillnaden mellan dig och mig? Jag vet inte längre. Men jag tänker på dig. Hela tiden. Det förvirrar mig. Får jag komma till dig inatt? Sova, inte knulla. Ligga nära, lyssna på dina andetag. Veta att vi lever. Jag vågar inte fråga, vill inte skrämma dig. När jag ser in i dina ögon känner jag mig trygg. Du är mitt hem och det jag känner för dig är större än kärlek. Vi hör ihop. Du och jag. Vi. Det är något speciellt vi har, något speciellt jag känner, du är speciell. När vi tittar på varandra försvinner allt annat. Vet du? Jag tror att du vet. Eller så är jag galen. Ja, jag är rädd för dig. Du får mig att tappa greppet.