subkutan

Jag gör ett av mina sällsynta besök på universitetet och går förbi gräset och tänker att "jag vill ligga i gräset med mina kursare och dricka kaffe och prata", men sen kommer jag på att jag ju inte gillar mina nuvarande kursare (jaja, det finns några sympatiska individer, men ingen som jag verkligen verkligen gillar och kan prata med) och att det faktiskt är så att när jag för mitt inre öga (i mitt inre rum, dit vi kan gå in för att ha grupparbete) visualiserar mina kursare är det Ida, Frida, Ingeborg, Rebecca, Cissi och Erika som jag ser. Och jag inser att vissa av dessa har jag aldrig ens pluggat med och att "kursare" i min värld kanske är likställt med "kompisar som någon gång pluggat på universitetet under samma period som jag och att vi därmed stött på varandra i korridoren" (jag är medveten om att den meningen kan tolkas på två sätt, men den dubbla tolkningen är som ni nog vet applicerbar på majoriteten av de nyss nämnda). Och med risk för att låta nostalgisk så inser jag att grundkursen i genusvetenskap var en av de hittills bästa perioderna i mitt liv. Jag trivs bäst med intellektuella queerfeminister. Jag är ledsen att behöva säga det, men det är så det är. Lika barn leka bäst. Och sen finns det intellektuellt queera som jag inte tål, men det är en helt annan sak. Och det är faktiskt så att en jobbig queerfeminist är ändå bra mycket lättare att umgås med än en jobbig vad-som-helst-annat. Tror jag. Det här kommer jag kanske att behöva ta tillbaka sedan. Men det är det fina med bloggar, man kan gå in i sitt förflutna och radera/skriva om. Dåtiden är inte fixerad. Fast det har den å andra sidan aldrig varit i min värld. När jag var tolv år ljög jag friskt i min dagbok. Även om lögnerna mattades av med åren var de ändå lögner. Eller sanningar med modifikation. Det finns många olika versioner av en och samma händelse och alla versioner är skapade av mig. Ingen är mer sann än den andra. Jag är anarkist, vi gillar inte regler. Vi tror på den fria individens egna ansvar. Och nu tar jag ansvar för mitt förflutna och säger att sanning är relativt. Kan tid vara relativt kan sanning självklart också vara det. Eftersom tid varierar beroende på position och hastighet följer syllogismen att sanning också rättar sig efter skiftande premisser.

Apropå sanning: i dagens City finns en guide till Stockholms parker och det står att besökarna i Rålambshovsparken består av "förfestargäng, kubb-spelare, grillare, barnfamiljer, tjejbästisar i par, skejtare, hundägare, joggare." Hmm. Tjejbästisar i par? Jag misstänker att det kan vara ett klassiskt fall av att flator läses som vänner. Även känt som heteronormativitet. Men allting är ju relativt.