subkutan

Och där låg jag i sängen när hen sov och jag hade ångest och grät lite grann. Det gick en timme och jag tänkte att jag borde väcka hen för att Prata, men jag visste inte vad vi skulle Prata om eller ens vad jag kände, det enda jag hade att gå på var mina helt sajkade tankar som inte var rationella någonstans. Jag tänkte att jag kanske borde klä på mig och åka hem, men det skulle vara så jävla dramatiskt att storma ut mitt i natten och antagligen skulle det ge intryck av att jag är Psykiskt Instabil och det vill man ju inte vara. Så jag låg kvar och suckade och stirrade och stönade. Jag var förbannat rastlös och bet mig själv i armen. Sen kom jag på att jag betedde mig som en liten fjant och nu fick jag fan ta och skärpa till mig. "Det är ingen idé att ta ut sorgen och ångesten i förskott och om det trots allt är nåt som är fel är det ta mig fan upp till hen att ta upp det" tänkte jag, la mig bekvämt och somnade. Jag är stolt över mig själv. Jag har Utvecklats. Jag beter mig inte längre som en fjortonårig självskärare med enorma bekräftelsebehov. Jag känner mig som en sån, men jag kan agera på andra sätt. Det är bra. Ytan är viktig. Ytan är allt.