subkutan

Imorgon åker jag till Åland. Jag ska bo i en stuga med tre intrigfria vänner (ingen utav oss vill ligga med varann, ingen utav oss är kär i någon av oss, ingen vill ge igen för gammal ost) och jag kommer inte ha tillgång till vare sig dator eller mobil. Kanske att sms kommer fram ibland, men bara ibland. Jag missar både Intern och Slick, men vi överlever det nog. Tack och hej, vi ses och hörs om en vecka.

Det är trist att jag inte trivs i sammanhang där jag inte har en högstatusposition. Det säger rätt mycket om mig. Det är nog nyttigt för mig att vistas i de kretsarna egentligen, så jag har bestämt mig för att hålla mig kvar där. 
Och vad är det som ger status? Givetvis skiftar det beroende på sammanhang, men mest av allt handlar status om att vara snygg. Det är det enklaste sättet att få folk att lyssna på en.

Hon skulle titta in i mitt hjärta, peka på den lilla knuten och skrika "VAD VAR DET JAG SA!". Och jag skulle säga att "du hade så rätt".
Hon har alltid rätt.

Fotnot: A, B och C är fingerade namn. Personerna heter något helt annat i verkligheten.

Baksidestext på Marian Keyes Å andra sidan:
"Marian Keyes nya bästsäljare utspelar sig i förlagsbranschen och handlar om tre kvinnor; den litterära agenten Jojo, författaren Lily och festfixaren Gemma. Humoristiskt och träffsäkert beskriver Keyes kvinnornas problem med mammor, kollegor och pojkvänner. [...] 'Den här boken kommer att vara din bästa kompis ända tills du når sista sidan.' Veckorevyn"
Jag har varken mammor, kollegor eller pojkvänner. Jag vet ingenting om förlagsbranchen. Något säger mig att jag kommer få en mycket exotisk upplevelse av att läsa bokfan. Men jag vet inte om jag vill det. Fast bästa kompisar tycker jag ju om. Men det är klurigt med för många bästisar, jag vet inte hur jag ska få plats med en till i mitt liv. Bäst att låta boken ligga kvar inne på Hanne och Linas toalett. Det känns som en passande miljö.

När en heteronormativ person säger till en kille att "det är stake i dig", är det ett queert läckage? Menar personen att "du verkar ha en kuk i din röv och det är bra som fan"? Om man säger det till en tjej/inget/annat blir ju kontexten en annan. Men det är rätt bögigt om man säger det till en kille (förutsatt att en man som har analsex med en annan man kan ses som ett uttryck för homosexuellt begär, men jag har förstått det som så att det finns heteromän som pysslar med sånt också). Eller menar dom en dildo? Ni vet, det där som kallas för pegging när det gäller heteros. Vilket är en töntig term, det vet vi alla, men nu när folk googlar det så kommer min blogg kanske att ploppa upp och det är bra. Men typ, ni fattar nog min poäng. Plast eller kött, det kvittar. Heteromän ska ju inte pyssla med analsex såvida det inte är dom som är den penetrerande parten.

På tunnelbanan diskuterade två personer Bambis kön:
- Är Bambi en tjej eller kille?
- En tjej.
- Va, är du säker?
- Ja. Hon har ju värsta ljusa rösten och stora ögon. Hon är jättetjejig.
- Men vänta, hon blir ju kär i en annan tjej.
- Visst fan, det har du rätt i. Då kan hon ju inte vara tjej. Bambi är alltså en kille.
Mhm. Jag tror att jag såg den heterosexuella matrisen in action.

Midsommarafton: videokväll i Slottet. Transamerica och He-man (Dolph Lundgren - sicket suckulent stycke!). Jag och Frida försökte stjäla en midsommarstång, men utan större framgång. Slottet fick nöja sig med ett wannabe-träd i en hink. Vi åt glass och jordgubbar, trots envis midsommar-bojkott. Min fars nya flickvän ringde mitt i natten. Jag förstod inte vem hon var. "Tina? Vilken Tina? Jag känner ingen Tina. Kan det vara Tiina Rosenberg som plötsligt lagt av med finlandssvenskan?" tänkte jag. Men efter ett tag fattade jag grejen. Och den lilla sjanan, hon säger att "Jag och din far ringer runt till alla er barn för att önska glad midsommar. Oj, nu vill din pappa prata med dig, vänta lite!". Jag väntar och hör min far säga "Va? Har jag telefon? Vem är det?" och Tina svarar "Det är Johanna, hon vill prata med dig." Ser ni vad hon håller på med? Hon försöker manipulera oss båda till att tro att den andre vill ha en fungerande relation. Hon är smartare än jag trodde, men inte tillräckligt smart för att kunna lura mig. Samtalet med min far var nog årets hittills mest krystade tre minuter.

Midsommardagen: jag åkte till Djurö, minsann. Åtta personer samsades på en mycket liten yta i över ett dygn. Jag gillade det. Bad, sol, spel, korsord, fylla, grillning och allt sånt som man ska göra på landet. Utedass. Ingen dusch. Ingen tandkräm. Ingen sovsäck. Inga badkläder. Ingen handduk. För jag hade ju bara tänkt stanna ett litet tag och sedan åka hem. Men saker var för bra för att lämnas. Att sitta vid havet i solnedgången och ha en runda på "så kom jag på att jag inte var heterosexuell och så här definierar jag mig idag" är underskattat. Jag fick imponera med mitt snabba korsordslösande. Det är sådant impande som jag gillar bäst. Jag sov på en säng som bestod av hårt trä och en mycket tunn madrass klädd i 60-talstyg som kliade som attans. Vi var fyra personer. Om man var lite argsint fick man nästan plats att ligga bekvämt. Jag önskar att min blogg var lite mer hemlig än vad den är, men det är den fan inte så nu ska jag hålla tyst. Dagen efter var i vilket fall som helst minst lika bra. Det är alltså idag. Idag är en bra dag. Bad, glass, samtal, spel, buss. Ni hajar grejen. Och nu har jag kommit hem till en tom lägenhet. Ingen katt, inga yllebraxar. Bara bara jag.

Helgens upptäckt: telepati funkar inte.

Jag gillar inte midsommar. När jag var barn innebar midsommar fulla vuxna som fick ångest och var elaka mot varann. Tänk Gardells Människor i solen så förstår ni. Jag gillar inte borgerlighet (det är en del av upproret mot mina föräldrar) och midsommar är för mig borgerlighetens högtid. Jag gillar inte heller konstruktionen av svenskhet eller nationalstaten. Där spelar såväl midsommar som fotbolls-VM en central roll och jag förkastar dem båda. Färskpotatis, jordgubbar och en brygga i skärgården. Lägg ner. Jag har inte lust. Jag tänker se på tv med katten. Eller några väl valda vänner.

Jag är hemligt kär och jag har inte sagt det till någon förutom Linn, Kristina, Rebecca, Lina, Hanne, Erika, Maria, Ingeborg, Ida, Idas kusin Malin, Frida, Sara, Masaki och kanske någon mer, vad vet väl jag. Himla hemligt är det. Dödshemligt. Och hon vet säkert ingenting. Ingenting alls. För skvaller förekommer ju inte. Men det här kanske faktiskt är en del av min plan. Ni fattade inte det? Åjo. Jag ska berätta hur det funkar:
Personen X får höra att Johanna är kär i henne. X tänker att "Men nu får hon väl ändå ge sig" och känner sig lite obekväm, men ändå smickrad. X, efter ett antal öl, konfronterar Johanna med informationen. Vad gör Johanna då? Johanna blånekar. "Va, skulle jag vara kär i dig? Öh. Nä. Eller, du är ju fin och så, jag gillar dig. Men kär... Nja. Nä." X blir lättad, men samtidigt snopen. X börjar undra "Vad är det för fel på mig? Varför vill hon inte ha mig?". Och det finns en metafysikalisk lag som lyder "Det man inte kan få, det vill man ha". Förr eller senare kommer X kära ner sig i Johanna. Och då kan Johanna börja vara ärlig. Fast det finns en annan metafysikalisk lag som gäller för Johanna: "Det man kan få, det vill man inte ha. Får man något man inte tidigare kunnat få, och därmed ville ha, vill man inte längre ha det. Om, och endast om, något är onåbart är det begärligt." Det kommer att ställa till problem.

Äh, det är så jävla dumt att offentliggöra sina planer. Nu kommer hon ju veta om det här. Men sanningen är: jag lägger ner nu. Ett års trånande är mer än nog. Det har blivit en fix idé. Jag beger mig till sällare jaktmarker. Eller vänta, det betyder att jag dör. Jag menar: jag söker mig till nya vattenhål. Eller någon annan savannliknande metafor.

Jag ska bli celibat. Nej vänta, det är jag ju redan. Eller, jag ligger ju med mig själv och det är inte illa, men det börjar bli slentrianartat. Fast nu vet jag ju i alla fall att jag rakar fittan för min egen skull nu när ändå ingen annan ser den.¹

Jag ska bli asexuell.

Jag har faktiskt inte bloggat om kärlek eller sex på hur länge som helst. Jag kände att det var dags. Man vet ju vad ens läsare vill ha: snusk och förnedring och hemliga budskap till dig från mig.


_{1. Jag vet att jag har mig själv att skylla. Den här fåniga idéen om att bara ligga i nyktert tillstånd med personer jag verkligen verkligen vill ha har ställt till problem när det gäller fultalshöjandet. Men jag står fast vid att det är en bra tanke i grunden.}

Jag förstår inte var alla dessa kloka 20-åringar kommer ifrån. Ni som har fattat hela grejen med intersektionalitet och lyckas tillämpa det i er vardag. Ni som har tänkt igenom saker och är säkra på er egen position.
När jag var 20 var jag en politiskt lesbisk radikalfeminist som hade sex med en bög. Jag kallade mig anti-rasist, men jag hade verkligen inte förstått någonting om de rasistiska strukturer som jag själv är en del av. Jag tänkte väl lite på klass, men inte särskilt mycket. Medelklass och rätt blind, skulle man kunna säga. Jag var väldigt anti allt queert, men visste egentligen ingenting om det. Som feminist skulle man vara negativ till queer, så var det bara. Jag tyckte att rullstolsburna var gnälliga för att de dissade 44an och RSM. Vi erbjöd oss att bära ner folk, vad var egentligen problemet? Jag tyckte att alla män var onda och alla kvinnor goda. Systerskapet var något bra och okomplicerat. Transpersoner förstod jag inte alls utan tänkte mest att "i den bästa av världar kommer inte kön att spela någon roll" utan att reflektera över att "nej, just nu lever vi verkligen inte i den världen och det kommer att dröja länge innan vi är där". Och som 20-åring hade jag jättesvårt att argumentera för mina åsikter. Förmodligen för att en stor del av dem inte var särskilt genomtänkta.
När jag var 13 blev jag feminist och fattade att kön var en social konstruktion. Fast jag kallade mig inte feminist. Jag visste ju att feminister var lesbiska och håriga manshatare och sån var ju verkligen inte jag. Men fan vad jag avskydde folk som tillskrev mig egenskaper utifrån mitt kön. Jag tror att min intensiva "jag hatar alla barn och önskar att de dog"-fas kan ha varit en reaktion på det där. Ett uppror mot att jag som tjej borde vilja ha en egen unge och skulle tycka att bebisar var söta. Jag komponerade mottot "Hellre ett piller om dagen än en bajsmaskin i magen". Att jag hade en massa sex och skröt om det var även det en politisk handling, eftersom tjejer inte skulle gilla sex och de skulle definitivt inte runka och prata öppet om det. Jag genomskådade dessutom heteronormljuget. Och sen blev jag vegetarian. Men resten, det tog lång tid. Och om fem år kommer jag antagligen att sitta här och skriva att "när jag var 25, då hade jag inte fattat ett smack, men nu, nu vet jag så mycket mer". Oavsett: jag är grymt impad av alla kloka och välargumenterande 19-, 20- och 21-åringar som finns omkring mig. Ålder är bara en siffra, jag vet, men ni har ändå haft många färre dagar än mig på er att läsa, tänka och prata. Kanske är jag lite trög, jag vet inte. Ni är i vilket fall som helst coola och inspirerande.

Imorse vaknade jag av kattskrik och fattade ingenting. Fortfarande till hälften sovande trodde jag att jag bodde kvar hemma hos mina föräldrar, vilket gav mig ångest (ack, den miserabla tonåren!). Sen mindes jag att jag flyttat hemifrån för länge sedan och jag trodde då att jag åter igen befann mig i det galna kollektivet i Nacka som fick mig att lova mig själv att aldrig mer bo i kollektiv, vilket gav mig ångest (ack, bostadsbristen och de hemskheter den tvingar en till!). Men så är det ju inte. Jag vaknade och sprang ut i hallen. Naken, såklart. Där var Lina med Frans som blivit i akut behov av passning. De andra i kollektivet har åkt iväg och nu är jag ensam med en tjock, halvsvansad och lite smådum katt. Det är mycket mysigt och han ligger mest i mitt knä och purrar.

"De flesta heterosexuella män (i Sverige i alla fall) tycker inte att hår under armarna och mens hos en kvinna är sexuellt tändande. Egentligen kan det tyckas konstigt. Det är ju två tecken på att en flicka har utvecklats till kvinna - då borde det väl vara väldigt attraherande för heterosexuella män? Men det är det uppenbarligen inte hos de flesta, det som gäller är istället om kvinnokroppen anses kvinnlig eller inte. Kvinnligt i vårt samhälle är bland annat att ta bort hår på kroppen och därför tänder de flesta heterosexuella män på rakade armhålor och ben. En tjej som bevisar att hon har mycket mens anses inte extra kvinnlig [min kursivering]. För att vara kvinnlig och tändande ska istället kroppsvätskor göras så omärkliga som möjligt. Därför kan man säga att mens egentligen är okvinnligt."¹

Jag älskar Sandra. Någon som vill beskåda mina extra blodiga tamponger? Jag vill gärna bevisa min kvinnlighet.

_{^{1. Dahlén, Sandra (2006) Hetero. Stockholm: Tiden, s 18.}}

Jag skiter i fotboll och midsommar är töntigt och jag orkar inte bry mig om kärlek längre och Pop tarts är roligt och det finns ingen som mig och Alfa antikvariat förnekar sig aldrig och det enda jag vill ha är en kk för regelbundna orgasmer och Tempos billiga bakelser är bäst om man vill tröstäta trots att man mår rätt bra och jag har lärt mig nya ord idag och män som skriker på tyska till blippblopp är fånigt men ändå oemotståndligt och människor är lättsårade och jag ser dig och pengarna är slut men det löser sig och kanske där inatt och det är ingen dresscode, det bara verkar så.

Jag vaknade kl 06 imorse i Tanto. Ensam. Men jag var för full för att ta mig hem så jag släpade mig bort från berget jag låg på och somnade om på gräset. Jag sov till kl 12. Sen spydde jag ner hela Husbys tunnelbanestation. Herre min gud. Jag mår så dåligt idag.
Jag tror att jag ska bli hårdrockare eller crust-punkare. Jag har uppenbarligen schyssta förutsättningar.
Men poängen är något helt annat. Jag tänkte på att det är riskfyllt att däcka ensam i en park. Inte främst för att någon lätt hade kunnat stjäla min väska och min gamla mobil, utan framför allt för att det inte spelar någon roll hur intergender jag är och att folk ibland läser mig som kille. Juridiskt sett är jag kvinna och vid många tillfällen blir jag läst som det. Och alla kvinnor är ju knullbara. Syllogism: alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer. Trots det är jag inte rädd för våldtäkter, jag är mest rädd för nazister. Och när jag tänkte lite längre kom jag på det där med att flest våldtäkter inträffar i hemmet inom en närstående relation. En man som våldtar en kvinna. Och jag känner ju inga män, jag känner bara flator, transpersoner, kvinnor och queers. Jag har alltså ingenting att oroa mig för.* Plus att jag inte orkar gå runt och oroa mig för sån där skit (överfallsvåldtäkter) och därmed bli begränsad. Så det så. Jag ska däcka i Tanto fler gånger den här sommaren.


* Jag är medveten om att det inträffar våldtäkter även i queera kretsar och att våld i samkönade relationer är relativt osynliggjort. Det suger som fan. Ovanstående inlägg innehåller ett visst raljerande över radikalfeministiska resonemang.

Det är skönt att umgås med personer som frågar "Men det där queer, vad är det? Egentligen?" utan att de har någon sorts anti-queer-agenda i botten. De vill bara veta. Av ren nyfikenhet. Fast jag kan självklart fortfarande förklara queer på ett mycket pedagogisk vis även för anti-queers. Jag lovar. Men jag börjar bli lite trött på det. Istället kryper jag upp i soffan hemma hos heteroparet och svarar artigt på deras frågor. De är inte närgågna, de är intresserade och taktfulla. De har aldrig varit på Wotever, men de har fikat på Blå Lotus några gånger. De bryr sig inte om exakt vilka jag har legat med och de känner inte till vad Pride House är. Jag får laga maten eftersom de inte vet hur man lagar vego-mat. Sen tittar vi på film, de matar mig med chips och hunden somnar i mitt knä. Jag får tomatplantor att ta med hem. Ibland älskar jag den heterosexuella livsstilen.

Jag har en feministisk kris, jag har hittat en läcka i min feministiska övertygelse. Jag tar det från början:
Spike är en ond vampyr som försökt döda Buffy hur länge som helst. Spike är snygg. Han har blonderat hår, läderrock och avskavt svart nagellack. Han talar med läcker brittisk brytning och kallar tjejerna för "doll" och "pet". Spike är elak på ett roligt sätt (tänk Carson Cressley) och slänger spydigheter omkring sig. En dag infångas Spike av Initative. Initative är en superhemilig statlig organisation som samlar fakta om de underjordiska varelserna. I en gigantisk källare under Sunnydale college håller de demoner, vampyrer och andra i små celler för att forska på dem. De leds av en professor Walsh som visar sig vara ond och som skapar sig ett eget mega-monster. Hon försöker döda Buffy men misslyckas. Buffy börjar ligga med agent Riley Finn som är professor Walsh absoluta favorit. Han är värsta torrbollen och ingen fattar vad Buffy ser hos honom. Men det är ett sidospår från det jag försöker komma fram till. Till saken hör att Initative, innan Buffy stänger ner hela skiten, planterar in ett chip i Spikes huvud så att han inte längre kan skada människor. Varje gång han försöker bita eller slå får han starka elstötar inne i huvudet och skriker av smärta. Spike upptäcker dock att han kan spöa på vampyrer och demoner utan att hejdas av chipet. Eftersom Spike vill vara våldsam och tillfoga andra varelser skada har han inte mycket annat val än att gå med på Den Goda Sidan. Och eftersom Spike inte längre är farlig ser inte Buffy något skäl till att döda honom. Hon hjälper till att gömma honom från de som vill åt honom eftersom han är användbar då han sitter på en massa info om Initative (det här är innan Buffy krossat Initative). Spike flyttar in hos Giles, Buffys väktare, och dricker djurblod med kaksmulor. Spike drar roliga skämt. Jag blir kär i Spike. Spike blir kär i Buffy. Egentligen var Spike kär i Buffy redan innan han fick chipet, men det glömde jag att skriva och nu orkar jag inte omformulera mig. Spike skaffar en robot som ser ut som Buffy som han kan knulla med. Spike tar hand om Buffys lillasyster (som egentligen är en energiboll som förvandlats till människa av ett gäng munkar, men det spelar ingen roll. Buffy och syster Dawn älskar varandra ändå trots fejkade minnen. Biologiskt tjafs är just tjafs.) Buffy impas av att Spike tar hand om Dawn, men stör sig på att Spike stalkar henne. Nu börjar alla ana hur det ligger till. Till sist kommer Spike ut och erkänner sin kärlek. Buffy vill spy. Alla andra skrattar åt Spike. Men så dör Buffy! Lyckligtvis är hennes bästa vän Willow världens mäktigaste häxa. Efter att ha varit död i 100 dagar återuppväcker Willow henne. Men Buffy mår inte bra. Det är jävligt skumt att ha dött, hamnat i himlen och sen återvänt till den obekväma jorden. Buffy blir självdestruktiv. Buffy börjar ligga med Spike. Jag jublar. De har så vild sex att ett helt hus rasar. Buffy håller relationen hemlig. Deras knullande underlättas av att Buffy blir osynlig ett tag (magi utfört av de tre supernördarna, varav minst en är bög). Shit, det tar hundra år att komma till poängen. Men snart är vi där. Till sist börjar relationen att uppdagas och Buffy vill avsluta relationen. Hon är lite kluven inför Spike, hon tror att hon inte är kär, att det bara är sex. Hon lämnar Spike i hans krypta med orden "jag har bara utnyttjat dig". Spike ligger med Anya (en ex-demon som varit förlovad med Buffys bästa vän Xander). Buffy blir typ svartsjuk. Spike kommer för att be om ursäkt, men Buffy avvisar honom och säger att det är över, att hon inte är kär. Spike får frispel och försöker våldta Buffy eftersom hon minsann gillade honom när de hade sex. Genom att ha sex kommer Buffy att minnas vad hon kände. Men Buffy slår bort Spike och Spike får fet ångest. Sen är det kört. Inget liggande, ingen vänskap, knappt något gemensamt demondödande. Spike bönar och ber om förlåtelse, men utan framgång. Han lämnar stan och genomgår stora plågor i en grotta i Afrika för att få sin själ tillbaka. Han lyckas och återvänder. Snäll och mänsklig, bara för Buffys skull. Men Buffy vill inte ha honom tillbaka, även om jag ser att hon velar lite. Poängen: jag tycker att hon ska förlåta Spike. Spike som försökt våldta henne. Spike som jag är kär i. För det fanns ju faktiskt förmildrande omständigheter. Radikalfeministen i mig skriker "STOPP!", den pilska gothen myser över Spike och hans fåniga brittiska uttryck.

"Skytten: Din självsäkerhet är på topp, men du måste se skillnaden mellan skämt och allvar och när det absolut inte är lämpligt att spela med humor som insats."

Jag har klippt ut det och sparat. Jag ska börja varje dag med att läsa det för det kan jag ta mig fan behöva.

Igår på Slussen såg jag en transperson. ALLA såg transpersonen. ALLA viskade och pekade. För transpersonen var FÖR mycket. "Han ser billig ut" sa en tjej och rynkade på näsan. En man som såg ut som vilken man som helst pekade på transpersonen och sa till två tjejer att "Om det där var er pappa, då skulle ni allt vilja slå ihjäl honom va?". Och jag kom inte på något att säga. Jag bara stirrade på mannen med min arga blick. Tjejerna sprang därifrån.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till situationen. Jag tänkte att jag skulle le som i samförstånd och signalera att "Jag finns här om saker blir jobbiga eller hotfulla" men inte fan kunde jag le. Alla satt ju på rad och hånflinade mot henne. Jag försökte hålla mig nära för att kunna ingripa om någon skulle gå över gränsen. Nej, över fler gränser. De hade redan passerat flera stycken. Och i och med att jag höll mig nära blev jag ändå en av alla de som höll sig nära för att kunna titta riktigt noga på henne och sedan vända sig bort med en elak min.

Inte kunde jag gå fram till henne och säga att "Jag finns här för dig och ja, alla andra är as" för det vore att tillskriva henne någon sorts offerroll. Tänkte jag. Så jag satt tyst och försökte utstråla queer-gemenskap eller någon sorts jävla solidaritet innan jag gick av vid Skanstull och lämnade henne i vagnen med alla transofoba skitstövlar.

Jan Guillou... Ja, vad tänkte styrelsen? Jag vet inte, jag har inte orkat läsa alla mejl. Men nej, jag är inte särskilt upprörd, trots att jag arbetar ideellt för fucking Pride. Jag vet inte vad Ulrika Westerlund och de andra har för plan, men jag tänker att det är en politisk viktig poäng att även en macho-man som Guillou tycker att hbt-personers lika rättigheter är något självklart. Frågan är väl vilken funktion invigningstalaren ska fylla. Ska talet inspirera hbt-personer eller finns talet där för media och samhället i stort? Beroende på syfte finns det olika kritik att rikta mot valet av invigningstalare. Jag vet inte om Guillou (eller för den delen Amelia Adamo) kommer att inspirera till militant homokamp, men kanske kommer en massa smyghomofober där ute i landet att påverkas av att någon som Guillou påstår att det är en ära att få invigningstala på Pride.

Jag tränar hårt på att inte att vara ett sajko. Det går sisådär.

Jag är medlem i en massa communities, men de flesta av mina konton är rätt inaktiva, jag glömmer bort deras existens. Självklart finns jag på Helgon, det är ett arv från den gamla goda goth-tiden. Sällan besöker jag den sidan, men när det stod klart för mig att många jag känner använder sig av Helgon återupptog jag det igen. Jag fick skämmas över gamla dagboksinlägg ("Har JAG skrivit det där? Med alla dessa fula smileys och töntiga resonemang som försöker vara roliga/djupa/speciella? Ajajaj") och möta gamla spöken ("Nära vän? Martin?? Det var det värsta! Men hallå, kan man inte avsluta relationer utan den andras gokännande? Ajajaj"). Sedan rustade jag upp min sida och jag är ju så jävla rolig. Min presentation känner inga gränser. Subtil ironi? Kanske. Eller sarkasm tills man spyr.

Attityd	Slampa	Samt även slyna, slacker och självgod.
Sexuell läggning	Obesvarat	Så jävla queer.
Civilstatus	Dejtar	Well, I’m the queen of slut town.
Intressen	Litteratur	Och diverse subversiv verksamhet.
Boende	Kollektiv	Yllebraxen. Kanske Hålet.
Politik	Radikal	Queer anarkafeminist och jävligt arg.
Sexliv	Lösaktig	Well, I’m the queen of slut town.
Hår	Knullrufs	Well, I’m the queen of slut town.
Dricker	Kaffe	För att orka knulla.
Musiksmak	Synth	Tyskt och 8-bitar. Och annat.
Musikfavoriter	Welle. And One. The Smiths. Post play. Lesbians on ectasy. Depeche. Covox. Vive la fête. Puss. Le Tigre. Rational Youth. The Knife. Freezepop. Jeans team. Dirty Princess.

Hej anarkisterna som slog sönder skyltfönster på 1 maj.
Jag har tänkt så mycket på er och jag vill gärna prata med er för jag har några frågor som ni kanske kan hjälpa mig att besvara.
Jag undrar vad ni tänkte? Hur gick planeringen till? Jag undrar vilket syfte det krossade glaset hade, vilken nytta det gjorde? Gav aktionen det resultat ni hoppats på? Jag undrar hur eran anarkistiska vision ser ut? Är den olik den som jag har? Jag förstår er inte, men om ni försöker förklara så kan det hända att jag faktiskt fattar. Jag kan ha missat något fundamentalt här.
Jag vill ju inte tänka det, men jag kan inte låta bli; kanske är det så att ni bara är ett gäng frustrerade tonårskids som inte har en särskilt genomtänkt samhällsanalys. Men det kanske ni har? Ni kanske har en plan, ni kanske har konkreta vägar till utopin. Men jag förstår ändå inte, jag ser inte hur den planen skulle kunna vara utformad. Jag menar inte att förminska er och era känslor, jag lovar. Jag är bara en nyfiken tant som kanske inte ser allting lika klart som ni gör. 
Snälla, söta, skriv svar snart. Jag vill veta hur ni tänker.

Jag kanske är lite trög ibland, men jag är inte korkad. Jag vet mycket väl vilka insatser som gäller i alla dessa spel som ni bjuder in mig till. Jag kanske inte är säker på min exakta position i varje spel, men jag vet vilka reglerna är, jag vet vad som förväntas av mig. Jag vet när det är min tur. Jag kan spelet, jag kan fuska, jag kan vinna.

Men vet ni, jag skulle helst av allt se att något var på riktigt. Jag är trött på mina lögner och jag vill helst av allt hitta någon annan som slutat spela. Du får gärna komma på en vit häst. Eller ha en hund i valfri färg. Barn är ett hinder.

Klassanalys och feministisk analys. Det saknas i queerbubblan. Visst, vi pratar om intersektionalitet och vi benämner oss som anti-rasister. Det är ju bra, men räcker det? Nej. Och hur pass bra är vi på att problematisera vithet som norm? Egentligen? Och främst av allt saknas en kritik av kapitalismen.

Och funktionella kroppar.... Vi lyfter in crip theory och problematiserar vilka kroppar som ses som bra och vackra. Men utseendehetsen då, hur kommer den in i allt? Vi queera är så jävla noga med att vara snygga. Går det verkligen ihop med analysen av kroppar? Nej, men är man inte snygg får man inte ligga. Och det är ju tråkigt. Men jag är trött på fokus på yta. Ytlighet. Queer är så jävla ytligt.

Jag kan hålla en kurs i feministisk mötesteknik. Alldeles gratis. För det är kunskap som jag sitter på som många queers saknar. Och jag tror på kunskapsutjämning.

Jag ville så gärna skriva min queer-kritk en dag då jag inte var ledsen/arg/upprörd över den inavlade queer-världen, men den dagen verkar inte komma.

Jag blev, som nämnt, påmind av fina Ida om en text jag skrev som kritiserade den utomparlamentariska feministiska rörelsen i Stockholm. Jag står fortfarande för den, men jag vill nu lägga till att den lika mycket rör queerkretsarna i Stockholm. Aktivismen, politiken, klubbkulturen. Och givetvis med vissa tillägg. Så, här kommer min kritik av queerbubblan. Läs och ta åt dig. Det är upp till dig att förändra den.

"Jag tycker att det finns en mängd problem inom den utomparlamentariska feministiska rörelsen i Stockholm och jag ser faktiskt inte längre något skäl till att hålla tyst. Argumentet brukar vara att intern kritik kan splittra rörelsen, men en rörelse som inte får kritiseras och där meningsmotståndare tystas ner är inget att eftersträva. Och vi är redan splittrade, den som hävdar motsatsen blundar inför verkligheten.

Det är dags att vi rannsakar oss själva och jag vill gärna få upp en diskussion om det här.

Sist jag öppet försökte föra någon sorts diskussion (för 3-4 år sedan, på en anarkafeministisk mejllista) blev jag utsatt för personliga påhopp och kallad "mansälskare". Den gången handlade det om att jag kritiserade en talare på Ta natten tillbaka-demon för att ha sagt saker som jag tolkade som såväl biologistiska som heteronormativa. Jag ville diskutera vad andra tyckte om talet, var det verkligen anarkafeministiska värderingar som alla kände att dom höll med om? Men någon givande diskussion var inte möjlig: arrangörerna tog illa vid sig och bemötte kritiken med "gör det bättre själv då" och andra sa att jag bara var ute efter att försvara män som grupp (!). Mina åsikter och jag själv förlöjligades. Det var ett paradexempel på användandet av härskartekniker. Jag är tyvärr övertygad om att sådana påhopp och utfrysningar kommer ske även denna gång, men ärligt talat skiter jag i det. Det är så många som klagar i tysthet, någon måste våga göra det offentligt.

Okej, till att börja med är jag jävligt irriterad på elitismen och att vissa människor anser sig ha rätt att bestämma över andra. Tydligaste exemplet är förra årets Ta natten tillbaka. Att några människor tar sig rätten att hävda att Ta natten tillbaka-demon är hemlig och att ingen kan berätta vilka som ordnar eller om den ens blir av. Skitsnack. Sluta fjanta er, vad är ni rädda för? Säpo? Lek era fåniga lekar någon annanstans och inte på en demo som funnits i 10 år och aldrig tidigare varit så hemlig att man inte ens veckan innan kan säga att den ska bli av. Låt alla som vill vara med och organisera få vara det! Det är knappast som att det finns för många anarkafeminister som vill engagera sig. Vem utsåg er till ledare? Att gruppen som ordnade demon tog sig rätten att utestänga andra, undanhålla information och befästa hierarkier är avskyvärt. Samma sak är det med att det finns en grupp som ses som (ser sig själva som?) Stockholms Anarkafeminister och det är dom som är dom "riktiga" anarkafeministerna. Bullshit. Man kan vara anarkafeminist utan att umgås med dom människorna. Att vara anarkafeminist är inte att vara med i någon slags förening där alla går ut och sjunger karaoke tillsammans, även om man inte är mindre anarkafeminist bara för att man gillar att sjunga karaoke med sina vänner. Men att vissa tjejer ses som "dom riktiga anarkafeministerna" är skrämmande och skapar hierarkier.

Att många är kompisar som umgås även utanför politiska sammanhang får ännu fler konsekvenser. Klart att en hel del blir vänner när dom jobbar politiskt, men det är skillnad på vänskap och politiskt engagemang. Vi måste sluta stänga ute andra kvinnor genom att vara interna och förvandla alla möten till små mysiga fikastunder med vännerna. Det är ingen ovanlighet med politiska sammankomster där det i stor utsträckning förekommer internt prat och kärvänliga pikar som dom flesta, men inte alla, fattar. I en grupp med tio kvinnor som försöker ha en diskussion (vare sig det är på ett möte inför en feministfestival, under en kurs i självförsvar eller på Antippa) så är det inte sällan som typ åtta av dessa tio personer är nära vänner och sitter och är interna och låter kompisskapet inkräkta på diskussionen, vilket innebär att övriga två blir exkluderade på ett obehagligt sätt. Visst förstår jag att du vill umgås med dina vänner, men gör det någon annanstans, inte i våra politiska forum! En gång i tiden hade Antippa "värdinnor". Deras uppgift var att mingla runt och att få alla att känna sig välkomna. Mer sånt! Jag har hört tjejer säga att "vadå, det är väl bara för folk att komma fram! Dom får skylla sig själva om dom sitter i ett hörn och trycker!". Men allvarligt, klart det är svårt för en tjej som inte känner någon på t.ex. Antippa att lägga sig i ett samtal mellan 20 tjejer som uppenbart känner varandra mer än väl och bara pratar om sina privatliv. Det är väl inte så svårt att förstå? 

Och att hata queerfeminism? Jag diskuterar gärna dom feministiska bristerna med queer och vilka  problem queer-boomen orsakar, men inte med kvinnor som säger att "jag hatar alla queera. Jag blir så arg att jag vill döda dom". Feminister som vill döda andra feminister är idioti.

Utfrysning, förlöjligande och liknande måste upphöra! Ibland gränsar beteendet till sekteristiskt och det är skrämmande. Man kan inte frysa ut någon bara för att man inte gillar den. Du behöver inte umgås med personen privat, men ni kan väl ändå samarbeta med feministiska projekt?

Mycket av det jag tar upp handlar om problemet med att skilja mellan privatliv och politik. Jag menar inte att det personliga plötsligt inte längre är politiskt. Men snarare att många har svårt att skilja på "nu umgås jag med mina vänner för att jag mår bra av det" och "nu ska vi driva igenom samhällsförändringar". Om du helst vill jobba med dina vänner, so fine, men gör det i en sluten grupp och inte i en grupp som påstås vara öppen för alla.

Det är mycket intriger bland oss. Vi blir ihop, är otrogna, gör slut, snackar skit, sviker vänner etc och måste sedan se varandra på möten och demonstrationer. Det går inte att komma ifrån. Jag anser att sådana personliga intriger måste stanna utanför det politiska arbetet, men det är något som jag tror bör debatteras. Den feministiska kampen borde väl gå före att du tycker att det är jobbigt att ditt ex blivit ihop med den du är kär i? Klart att känslor kan vara stora och jag menar inte att förminska någons känslor, men att låta det gå ut över politiska sammankomster och ställa till stora scener är egoistiskt. Jag vet människor som inte längre demonstrerar på 1a maj för att det är så jobbigt att möta hela sitt förflutna i ett och samma demonstrationståg. Ska det verkligen vara så? Går det att förändra? Vem äger tillträde till offentliga utrymmen? Det tål att diskuteras.

Något annat som verkligen stör mig är den förskräckliga mängd skitsnack och skvaller som existerar inom rörelsen. Det är ett evigt snattrande om vem som haft sex med vem och "hon är värsta psykot, har jag hört, men jag vet inte för jag har egentligen aldrig pratat med henne" och många sanslösa historier som när det kommer till kritan helt saknar grund. Lägg ner! Varför bryr du dig så mycket om vad andra gör eller inte gör? Om det är något som verkligen kan anses splittrande så är det väl ändå lögner och skitsnack om andra feminister?

Och sluta låtsas som att flator inte har högre status än brudar som är hetero- eller bisexuella! Jag har hört flator säga saker som "jag har tänkt igenom det hela nu och kommit fram till att jag nog kan acceptera bisexuella. Förut tyckte jag att dom var äckliga, men nu är det okej för mig att dom lever så". Fullkomligt vidrigt. Vem är du att ge dom din tillåtelse?

Det finns jättemånga hierarkier inom våran rörelse och det är en evig kamp om status och makt med ett flitigt användande av härskartekniker. Hur ska vi kunna förändra världen när vi är upptagna med att trampa på varandra?

Jag är arg och kanske en smula onyanserad, men jag vill väldigt gärna höra vad ni andra tycker om det här. Jag diskuterar gärna, men vägrar bli avfärdad med ord som "mansälskare". Bättre kan ni."

Okej. Det är så mycket av det som står ovan som är direkt överförbart på queerbubblan. Men det slutar inte där, för vi har en del andra issues:

Vet alla ens vad härskartekniker är? Nej. Jag är så förbannat trött på det. Det är nu som jag borde länka till Berit Ås och visa vad det går ut på, men jag orkar inte googla henne. Det kommer senare. Men osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information är ett antal härskartekniker som förekommer flitigt. Om det är något som queers inte kan så är det att ge plats åt andra. Japp. Vet ni vad en runda är? Det är ett effektivt sätt att låta alla få ta plats. Eftersom jag varit i ett antal queera sammanhang där det blivit uppenbart att ingen vet hur en runda fungerar kommer här en manual:

1. Mötesunderlättaren (vilket ska vara en roterande uppgift) i samråd med övriga delar av gruppen bestämmer vad som ska tas upp i rundan. Kanske åsikter kring en specifik fråga eller bara en runda kring hur man mår eller känner (kan vara nyttigt efter en konflikt i gruppen).
2. En person börjar tala. De andra håller käften. Eventuella frågor kan man ställa efter att rundan är klar. Att avbryta är tabu. Om man har svårt att fatta kan det underlätta att skicka runt ett föremål, t.ex. en penna. Endast den som håller i pennan får prata.
3. Alla personer på mötet får säga sitt. Man bör dock tänka på hur mycket plats man tar och man ska hålla sig till ämnet.
4. När rundan är över är det fritt fram att ställa frågor eller säga sin åsikt. Men, det är inte den som skriker högst som ska höras. Prova att räcka upp handen. Mötesunderlättaren för en talarlista.

Okej? Fattar ni? Sluta avbryta, sluta skrika, sluta dra interna skämt under möten. Okej?

Jag är anarkist. Jag tjatar om det, men det är viktigt. Det finns så mycket som ni missar. Maktstrukturer och annat. Vi behöver inga ledare, men det är uppenbart att många vill bestämma. Det funkar inte. Ta ett steg tillbaka. Gemensamma beslut, konsensus, att tänka innan man talar. Det är något som queerrörelsen skulle må bra av.

Ytterligare ett problem med queer-världen är att den består av vänner som väljer varandra till alla forum. Vare sig det är panaldebatter eller för att dj:a. Jag är inte mycket bättre, jag gör också så. Det är enklast. Men vi måste bredda våra program, vi kan inte ha samma proffstyckare varje gång, samma föredrag, samma låtlistor.

Och den här satans ligg-kulturen. Alla ligger med alla. Ligger du inte, finns du inte. Visst, fine, okej. I den bästa av världar är det inget problem. Men jag är jävligt trött på köttmarknaden. Jag är jävligt trött på människor som påstår sig vara polygama men ändå river upp himmel och jord för att de blir svartsjuka. Det här är ingen moralkaka. Ligg runt hur mycket du vill, men inse att det påverkar det politiska arbetet. Försök lämna saker utanför. Knulla någon annanstans än i möteslokalen. Och ibland kanske det inte är värt det. Ibland kanske det är smartare att vänta med att ligga tills projektet man pysslar med är slutfört. För det fungerar inte friktionsfritt nu. För somliga: ja, men för många andra: nej.

Det här är lika mycket en kritik av mig som av er. För jag gör också allt det som står. Men jag är trött nu. Jag vill ändra på mig. Jag orkar inte med fler möten med magont eller bråk eller tydliga interna problem.

Jag håller med Emma som säger att vi måste sluta låtsas som att det personliga inte påverkar oss. För det gör det. Verkligen. Om vi nu inte kan lämna vårt privatliv utanför möteslokalen kanske vi istället ska dra upp det till ytan. För det blir ju ändå så uppenbart: personer som trycker ner varandra på ett möte för att de har en intern konflikt, det märks. Ni tror att vi andra inte ser, men det gör vi.

Och slutligen, för att citera min qruiserdagbok såväl som tidigare blogginlägg;

"Vissa saker ska inte blandas. De är exempelvis:
politik och vänskap
politik och kärlek
politik och sex

Det sistnämnda kan givetvis kombineras i form av sex som politisk strategi, men i övrigt borde det vara tabu. Alla politiska grupper som ägnar sig åt någon av dessa kombinationer är dömda att misslyckas å det grövsta. Arbetet kommer inte att funka, det personliga kommer alltid att ta alltför stor plats, vissa medlemmar kommer att bli utanför, människor kommer att gå till och från möten med magont, gruppen kommer att präglas av osäkerhet och de informella hierakierna kommer att frodas som aldrig förr.

Det finns undantag:
politiska grupper där ALLA är vänner
politiska grupper där ALLA är kära i varandra (eller i jämna par eller andra konstellationer, men INGEN får vara olyckligt kär i någon i gruppen)
politiska grupper där ALLA ligger med varandra (se parantesen ovan)"

Och, för att citera mig själv ytterligare en gång:

"Självklart är det privata politiskt, men vi får inte låta det personliga ta för stor plats i vårt arbete. Vi måste lära oss (och detta är en term som en mycket klok anarkafeminist använde och som tydligt visar var vi brister) att uppträda professionellt. Visst, det är svårt, men jag tror att det underlättar om man ser det politiska arbetet som just arbete. Om alla börjar uppträda mer professionellt blir allt mycket enklare. Ibland känns det som att queerpolitiska grupper mest av allt är en speed-dating-service."

Jag vaknade irriterad och ledsen. Smidde planer med Linn. Såg på Angel. Onanerade. Lagade mat. Åkte till biblioteket. M ringde när jag satt på bussen.

J: Alltså, jag är så jävla korkad. Jag ser ut som ett AFA-kid idag.
M: Ser inte du alltid ut som ett AFA-kid?
J: Nja. Nä. Nej. Inte som idag. Jag har svarta baggy militärbyxor och en tröja med politiskt tryck. Så jävla dumt att se ut så den 6 juni.
M: Jag förstår.
J: Polisen cirkulerade långsamt kring mig i tunnelbanen och glodde. Enda skälet till att de inte visiterade mig är antagligen min höga ålder. Och att jag saknar dreads.

Det kändes tufft att behöva använda både passerkort och pinkod för att komma in på Sopis. Kafeterian låg öde och jag letade efter mat att stjäla, men allt var inlåst. Sen kände jag mig som en stalker när jag gick förbi utanför I:s port. Flera gånger. Men jag hade legitima skäl att vara där och den infunna stalker-känslan säger rätt mycket om vad jag brukar pyssla med när jag befinner mig utanför folks fönster. Därefter fikade jag med M, men min hjärna var full av snor så jag fick inte ur mig särskilt många vettiga ord. Vi dissade kärleken. Och längtade efter den. Jag fick gratis kaffe eftersom jag är stammis på fiket där vi satt (Pierrot, på min ära). Jag åkte hem, åt chips, sålde min själ till Pride, talade i telefon med I och tänkte att jag saknar henne. Linn ringde också, men då hade min hjärna gett upp alla försök till social samvaro.

Jag kom på att jag saknar mitt ex:s matlagning och att jag borde göra något åt det. Så jag försökte helt enkelt laga sådan mat som hon brukade göra till mig. Till mitt stora nöje blev min mat ännu godare. Till mitt ännu större nöje kom jag på att maten är det enda jag saknar med henne.

Jag kan inte plugga, snoret stoppar mina tankar. Jag kommer kanske att köra på tentan på fredag. Jag har ännu aldrig kört på en tenta, det kan bli en ny och spännande upplevelse.

Idag har jag ätit veganska fiskpinnar och kollat på Buffy. Jag insåg att jag snart har sett alla Buffy-avsnitt som finns. Det är tråkigt. Men då ska jag börja om från början igen.

Det är bra med konkreta livsmål.

Jag tror att jag är allsmäktig.
Det är jag inte.
Jag tror att jag har kontroll.
Det har jag inte.

Det är inte så att de enda besökarna på den här sidan är de personer som jag aktivt gett min blogg-adress till. Nej, det är faktiskt så att det finns andra människor också. Ibland glömmer jag det när jag skriver. Jag skriver saker som inte borde läsas av vem som helst. Jag måste sluta med det. Nu. Det finns människor där ute som kan använda funktionerna Kopiera och Klistra in. Och det finns personer som kanske har starkare förpliktelser gentemot andra än mig som läser mina ord. Jag måste sluta blogga om vissa personer. Och om mitt sexliv. Och om vad jag känner.

Igår hörde jag mina egna ord komma ur munnen på någon som jag medvetet inte gett den här adressen till. Jag kom helt av mig. Det enda jag kunde tänka var att "hen vet inte det där för det där står i min blogg och hen besöker inte den. Hen kan omöjligt veta". Då kände jag mig korkad. Och även lite elak. För det är inte bara mig själv jag hänger ut, det är även de personer som jag bloggar om. Och det känns inte riktigt schysst. Vissa människor vet jag att jag får skriva om. Och det finns personer som jag gärna skriver ner (diverse ex och andra ondingar). Men det är kanske ändå inte okej.

På ett plan vet jag att det jag skriver här lätt hamnar fel. För det finns personer, händelser, ord, tankar, känslor som aldrig skulle kunna förekomma här. Det är för privat, för hemligt, för känsligt. Jag vet att det inte bara är mina vänner och bekanta som läser här. Men det har bara inte varit särskilt påtagligt förrän nu.

I slutändan är det alltid så att jag får äta upp mina egna ord. Alltid.

Nu ska jag börja blogga om politik. Och kanske om saker som stör mig. Inte om personer som stör mig. Men annat.

Eller så slutar jag blogga. Men innan dess måste jag lägga ut en omskriven version av min arga text om hierakier och maktkamp inom den utomparlamentariska feministiska rörelsen. En god vän till mig påpekade att den text jag upprört la ut i diverse anarkaforum för drygt ett år sedan är skrämmande användbar på queerbubblan. Jag ska bara modifiera den lite  först, göra om den så att den passar våra förhållanden. Anarka-kulturen har inte samma ligg-kultur till exempel. Men sen, sen hamnar den här. Och jag hoppas att den kan väcka tankar. För vi måste styra upp det politiska arbetet nu. Jag är trött på att vara queeraktivist i en miljö där vi alla blundar för en massa skit och låter det privata styra. Vi kan inte hålla på så här längre.

Men hjälp. Och puss. Och "åh nej så genant".