subkutan

Jag har en rätt stor samling bilder på mina vänner när de var tonårskids med svart hår och kajal. Det är fint att nästan alla som jag känner har varit popgother/pandor/alternativa/esteter och när jag har tråkigt tittar jag på dem. Defekt-bilderna är uttjatade, det här är bättre. Forskaren i mig ser länken mellan gothrelaterad ungdomssubkultur och vuxen queerighet samt även grupptillhörighet-issues men orkar inte utveckla eller att ta tag. För allt måste inte analyseras, det kan bara få vara.

Idag har jag googlat termen "näsbondage" eftersom jag verkligen inte kunde fatta grejen eller ens föreställa mig hur det går till. Nu har jag sett illustrativa foton på unga japanska tjejer. Det fick mig att känna mig obekväm.

Igår ställdes jag inför det faktum att jag inte har haft ihop det med en anarkafeminist i bemärkelsen En Karaokesjungande Anarkaflata Med Dreads. Jag kunde urskilja två skäl till att detta ännu inte inträffat:

1. Jag vågar inte ragga på anarkaflator av rädsla för att bli anklagad för sexism och objektifiering. Jag kan därmed omöjligt närma mig denna folkgrupp med dylikt syfte i tankarna.
2. Inga anarkaflator raggar på mig eller så är jag oförmögen att läsa deras agerade som närmanden alternativt romantiska och/eller sexuella anspelningar.
För att undersöka dessa företeelser bestämde jag mig för att genomföra en studie med deltagande observation som primär metod. Syftet med observationen var att besvara frågeställningen Raggar anarkaflator på varandra och i så fall hur? Underliggande frågeställningar var: Går det att undvika objektifiering i en raggsituation? Vad klassas som objektifiering? Vem här inne kan jag tänka mig att ligga med? Gällande teoretiskt ramverk har jag valt att i detta skede av min forskning helt och hållet lämna teorin utanför denna studie. Någon grundläggande teoretisk analys av mitt material kommer ej att genomföras i detta första utkast.
Den deltagande observationen genomfördes den 14 oktober klockan 22 - 00 på Kafé 44 i Stockholm där en fest försiggick. I lokalen befann sig sammanlagt omkring sextio personer. Då min genomförda deltagande observation inte lyckades besvara mina frågeställningar på ett tillräckligt uttömmande sätt valde jag att omedelbart komplettera med interjuver. Mina informanter var tre personer mellan 23 och 27 år. Alla tre är kvinnoidentifierade och icke-heterosexuella. De två frågor som jag utgick från var Hur börjar du hångla med folk? samt Varför vill inga anarkafeminister hångla med mig? Dessa frågor följdes givetvis upp med följdfrågor. Ganska snabbt stod det klart för mig att anarkafeminister är som gother; alla vet vad en anarkafeminist är men själv är hon/hen/han det inte. Alla informanterna kunde dock enas om att det finns en subkultur knuten till eller benämnd som den anarkafeministiska rörelsen. Det var utifrån denna subkultur som intervjuerna kretsade.

När det gäller den förstnämnda intervjufrågan visade det sig att beteendet inte skiljde sig nämnvärt från vilken annan tillställning som helst där öl förekommer. Fysisk kroppskontakt, komplimanger, vulgära skämt eller att helt enkelt ramla in i varandra av misstag och sedan interagera fysiskt var återkommande inviter till hångel som alla mina informanter nämnde. En av informanterna poängterade dock att det kan vara klokt att undvika hångel i största möjliga utsträckning på grund av hela soppan (även känt som ”bubblan” i andra subkulturella kontexter). När det gäller den andra frågan var det desto svårare att få konkreta svar från mina informanter. En av dem upprätthöll sig dock en längre stund vid ämnet och slutligen kunde följande möjliga orsaker utkristalliseras:

1. Johanna har inga dreads.
2. Johanna är kinky.
3. Johanna är inte en del av gänget (vilket förmodligen är en direkt konsekvens av redan nämnda punkter).
En fjärde part, som inte fullt ut var informant i samma utsträckning som de andra tre men som ändå bidrog med synpunkter vitala för studien, menade på att det var dåligt att kategorisera och att det sällan kommer något gott ur att sätta etiketter på andra människor. Vidare framkom det att det cirkulerar rykten om att forskaren ifråga, det vill säga jag själv, har haft fysisk interaktion med flertalet parter som kan knytas till den berörda subkulturen. Då jag menade på att dessa rykten inte var sanna möttes det av viss förvåning från mina informanter.

Avslutningsvis kan jag konstatera att de flesta av mina frågeställningar kunde besvaras, men att ytterligare studier bör genomföras. Framtida undersökningar kan med fördel rikta in sig på frågor kring konsekvenser av att vara osexualiserad i en viss kontext men sexualiserad i andra. Andra områden av intresse är konstruktionen av sexualitet som en sammanhållande faktor för gruppidentitet. Även en närmare studie av vilka karakteristika/genusuttryck som medför att en person anses begärlig inom den undersökta subkulturen torde vara värt att uppmärksamma.

(Inga anteckningar eller interjuver finns i författarens ägo.)

Egentligen skulle jag bara ta en öl och gå hem innan midnatt men klockan halv fyra befann jag mig på en takbjälke med fötterna dinglandes högt över golvet i ett halvt nerbrunnet hus, i färd med att klättra ner bland all bråte. Jag tror att det kallas urban exploring. Eller inbrott.
I alla fall, när jag satt där på takbjälken insåg jag att det var en jävligt dum idé. Så jag svalde min stolthet och bangade. Ner kommer man alltid, sa P. Jag sa Ja, men inte upp. Så de andra fortsatte längre in och jag fick klättra ut ensam och ta mig nerför en stege. Jag insåg att jag är paniskt rädd för höjder och hade en mindre kris fem meter ovanför marken på en kraftigt skakande stege. Sen började jag bege mig hemåt. Jag kände mig som en tönt men det var det värt. Det hade antagligen inte slutat väl. Jag var lite besviken på mig själv men samtidigt ofantligt glad. Jag tränar på att bli bättre på att dra gränser för mig själv, särskilt om jag har alkohol i kroppen. Mest har det kanske handlat om sex men det här var en minst lika viktig gräns. Om inte viktigare. Så jag åkte hem och låg i min säng vid halv sex. Sen var jag mot förmodan på jobbet klockan åtta. Då blev jag imponerad av mig själv även om jag inte gjorde min allra bästa jobbinsats hittills.

Och i fredags natt förlorade jag armbrytning mot alla fyra personerna runt mitt bord. Mina butchpoäng bara rasar nu.

Klockan var halv tre och telefonen ringde och det var Linn som sa att "jag undrade mest om du ville ses men jag föreställer mig att du sitter framför din dator i pyjamas och att du inte alls är redo att åka in till stan och hänga". Det var lite snopet men jag var ju tvungen att erkänna att hon hade helt rätt. Jag är så förutsägbar.

Jag har bestämt mig för att sparka min nuvarande kärlekscoach och jag behöver en ny. Linn har redan tagit på sig jobbet och säger saker som "du måste sluta vara så passionerad". Det är ett värdelöst råd, det är ingen poäng med att vara kär om det inte är passion och galenskap. Och det är kanske just där, i den uppfattningen, som mina problem ligger.