subkutan

Idag flyttar jag till Norge.
Allt är lite konstigt just nu. Jag är glad.

Jag har packat och packningen blev för tung/stor/otymplig. Jag var tvungen att rationalisera. Ja till snabbkaffe, nej till kuken. Jag kommer ändå inte få ligga. Eller jo, det kommer jag nog. Men det funkar ju även utan kuk.

Jag har slutat på mitt jävla skitjobb. För alltid. Jag är lycklig. Nu ska jag stå i en norsk fabrik 40 timmar i veckan och tänka på saker istället. Jag kommer att bli snygg, rik och smart. Ett riktigt kap.

Det är jättedumt att blogga en timme innan jag reser bort. Jag vet inte när jag kommer ha möjlighet att använda en dator nästa gång, tillgången till internet är som sagt en smula oklar. Och jag ångrar ofta de ord som jag skriver här, nästan alla. Nu kommer jag inte att kunna ta tillbaka dom på länge.

Jaha. Jag kommer alltså att sitta på en buss mitt i natten och lyssna på musik och kanske titta på Cissi och flina, men säkert kommer jag att gråta också. Säkert kommer jag att ha ont i magen hela natten och sen när bussen stannar i Oslo kommer allting att kännas fint igen. Kanske. Men hey, jag har separationsångest, jag har ta mig fan en Preliminär Diagnos och jag har rätt att vara ledsen. Det är helt NATURLIGT.

Det här är egentligen helt fel tillfälle att resa bort, det finns saker som jag inte borde lämna nu. Oavslutade eller knappt påbörjade. Men det är alltid saker som drar, jag vet det. Oavsett när i livet jag skulle åka så skulle det finnas något som höll mig kvar. Eller, inte förra gången jag var borta länge, då fanns det ingenting i Stockholm som höll mig kvar. Faktiskt. Och ändå grät jag på bussen. Sån är jag.

Jag har sett på Hooking up/Jakten på Mr Right på femman och jag har upprörts. Programmet handlar om 35+ heteros som desperat dejtar runt i New York för att hitta någon att gifta sig med och om man på tredje dejten inte kan se sig själv tillbringa resten av livet med den man dejtar så dumpar man den. Det var en brud som inte hade legat med någon på två år, en kille som inte kysst någon på tre år. De var hemskt frustrerade och jag tänkte att "men mina små söta vänner, hur jävla svårt kan det vara?" Det verkar hur som helst mycket komplicerat att vara heterosexuell.

"Vid dagens omröstning i Regnbågsvalet blev det mest populära partiet moderaterna med 23,3 % av rösterna [...] I kategorin Annat parti blev sverigedemokraterna störst med 0,9 % av rösterna."

Jag respekterar olikheter, javisst, jag är ganska öppensinnad.

- Ursäkta, vi måste fråga dig en sak.
- Okej.
- Du och din kompis pratade om oss förut.
- Nej det gjorde vi inte.
- Jo, ni sa att en av oss var kille.
- Nej det sa vi inte.
- Jo det sa ni. Nu vill vi veta vem av oss ni trodde var killen.
- Vi pratade inte om er.
- Kom igen nu då, svara, det är väldigt viktigt för oss.
- Okej då, vi trodde att du var en kille.

Nej samkönade par finns inte. Varken bögar eller flator. Och trans, vad är det? Men det är fint att det går att passera som kille även när man fnissar hysteriskt och fjolligt. Och i ärlighetens namn ska erkännas att jag blev läst som läspisk i fredags natt. Vi var tre stycken stiliga personer som klev på tunnelbanan och några snubbar sa "titta, lebbar! Det är lebbar!". Det pipiga mantrat "jag är faktiskt transperson!" känns rätt uttjatat vid det här laget eftersom jag måste använda det nästan varje dag.

Mina mest frekvent använda meningar/ord under Pride:

Jag kommer snart, jag ska bara hitta mer öl.

Idag/igår/i onsdags är/var det Stora Kukköpardagen.

Jag har inte råd, jag har använt alla mina pengar till att köpa en strap-on.

Elisabeth är här, Elisabeth är här! [jublas i kombination med hyperventilation och jämfotahopp]

Jag vill festa.

Jag mår så dåligt.

Jag hatar Pride.

Jävla Pride.

Happy Pride!

Grupphångel.

Det här är det slampigaste Pride ever.

Jag har varit i ett hus på landet i två dygn. Bredbandet dog första dagen men jag överlevde ändå. Pausen från queervärlden gjorde mig gott men nu när jag har kommit hem och konfronterats med allt skvaller kan jag inte göra annat än att häpna. Hur hinner ni med så mycket på så kort tid? Jag är imponerad.

J: Alltså. Det är som att bögarna aldrig tar slut. Just som man tror att man har träffat alla så dyker det upp hundra till. Hur många bögar finns det egentligen?
R: Bögvärlden är gigantisk, det är helt fantastiskt.
J: Jamen det är konstigt att det är så olika. Det finns ett väldigt begränsat antal flator. Nu har man ju mött alla.
R: Det där är inte sant, det har du ju inte gjort.
J: Jomen typ. Nu är situationen så att jag kisar lite och tittar på folk som jag redan har träffat hundra gånger utan att falla för och jag säger att "men den där personen är ju ganska så intressant trots allt". Men det är bara ljug.
R: Hey, det finns ju alltid Färnebo. Dit kan du åka och hitta dig en flata.

Det är trist att inte ha en hemlig kärlek att stalka. För att inte tala om att jag inte har så mycket att bidra med när jag och M och R och andra berättar våra senaste stalker-eskapader. Jag kanske kan stalka norskan lite grann, just for old times sake, för att ha något att säga. Men det är inte samma sak.

För övrigt är jag helt värdelös på att stalka. Jag är för otålig och gillar inte att inte synas. Kan inte hålla avstånd. Mitt stalkande är därmed för det mesta rätt uppenbart och inte hemligt alls. Plus att de jag stalkar relativt fort brukar bli mina vänner. Eller annat.

Jag hade stalkat T i säkert över ett år innan vi började umgås. Jag åkte till hans skola, var på de platser han tenderade att besöka, gick förbi hans hus, ringde hem till honom och snokade reda på alla möjliga triviala fakta om honom. Jag blev vän med folk enbart för att de var kompisar med honom så att jag kunde pumpa dem på information. Att kalla mig besatt vore att underdriva, men hey, jag var sjutton år och han var den snyggaste och mest fascinerande gothen jag någonsin sett. Jag visste att vi hörde ihop, han var bara lite trög när det gällde att inse det. Och min envishet lönade sig, i slutändan blev vi bästisar och sexpartners och syskon och kära och tvillingsjälar. Fast oftast inte allt på samma gång.

Som alla stalkers vet är det problematiskt att dölja stalkandet när man kommit personen nära. Att råka svara "jag vet redan det där" på allt de säger kan få folk att freaka ur.

Jag vill ha fler pride-bilder. Rebs bilddagbok är finfin, men sen då? Skicka era bilder till mig, tack.

Idag har jag för övrigt tränat bort min karaokefobi genom kbt.

När jag skrev att "Happy alla-ligg-på-ett-och-samma-ställe-Pride" tänkte jag att jag överdrev men så här i efterhand kan jag konstatera att alla tjejer och transpersoner som jag någonsin har legat med var på Pride. Jag konverserade artigt med alla utom en.

Apoteket tillhandahåller mycket underhållande litteratur. Läs och begrunda följande avsnitt om alkoholabstinens som jag hämtat ur Känner du någon som dricker för mycket?Frågor och svar :

"Besvären kan vara av lindrigare art, till exempel hög puls, förhöjt blodtryck, svettning, darrningar, oro, ångest, nedstämdhet. Men stark abstinens kan yttra sig som hallucinationer (man tycker sig se till exempel insekter eller små varelser), epileptiska kramper (så kallade ep-anfall eller 'tuppjuck') och delirium tremens ('dille'), som är den svåraste abstinensformen och är livshotande. Då drbbas man av förvirring, hallucinationer, skakningar och feber."

Är det vanligare att se små varelser än stora? Eller för den delen varelser i allmänhet? Och "tuppjuck", är det en vedertagen medicinsk term?

Jag vet att jag är pridetraumatiserad, men jag skrattade så jag grät. Tack Apoteket.

Ur DN 8 aug 2006:
"Moderatkvinnorna konstaterar i en ny rapport att kvinnor har lägre lön, mindre förmögenheter och driver mer sällan egna företag än män. Dessutom arbetar de deltid i större utsträckning, har fler sjukdagar och tar större ansvar för barn och hem. Men någon könsmaktsordning vill de inte tala om.
- Nej, det ordet tar jag helst inte i min mun. Det handlar snarare om strukturer som måste förändras, säger Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson."

Och här har jag traskat runt och tänkt att ordet "könsmaktsordning" innebär en struktur som systematiskt förfördelar den luddiga och komplexa katergorin kvinnor gentemot den lika luddiga och komplexa kategorin män. Att vi kan urskilja mönster ifråga om kön, vad som värderas högst, vad samhället utgår ifrån, förväntningar utifrån kön och vad de förväntningarna gör med oss. Och att det är strukturer som måste förändras.

Dessutom är det underhållande (på ett pubertalt vis) med personer som inte vill ta ord innehållandes "kön" i sin mun.

På jobbet blev jag lämnad ensam med en metalkille från Borås som har flyttat till Stockholm för att plugga kulturgeografi. Eller snarare så blev han lämnad ensam med mig.

Jag försitter aldrig ett tillfälle att outa min queerteoretiska övertygelse och hade ett långt pedagogiskt föredrag. Här ska tilläggas att han faktiskt frågade vad jag har pluggat, jag sa "genus", han sa "okej vad läser man då?", jag räknade upp saker och sa bland annat att "det är stort fokus på queerteori" och han sa "vad är det?" och jag var tvungen att svara. Jag pratade på, han verkade lyssna. Sen säger han:
- Men vaddå, tror du på det där? [Eh. Låt mig se. Nej?]
- Ja, jag skulle nog kalla mig själv Butlerian. [Ack, härskartekniker. Så behändiga!]
- Men det där låter väldigt politiskt, lite som att man har ett bakomliggande syfte med sin forskning.
- Eh. Ja.

Vi pratar vidare, jag ger inte upp mitt homolobbande och synliggörande, jag nämner något om Pride.
- Oj är du gay alltså?
- Eh... gay? Nä. Eller. Äh.
- Hoppsan, sånt kanske man inte får fråga.
- Jo det får man väl. Men det är ingen enkel fråga. Jag gillar inte att definiera mig.
- Okej.
- Jag är väl mest öppensinnad.
- Haha!
- Eller flata. Men inte gay. Inte homosexuell.
- Va?
- Äh jag kan inte förklara.
- Flata, det låter så hårt.
- Det tycker inte jag.
- Varför inte lesbisk?
- Jag är inte lesbisk, jag gillar inte det ordet. Lesbisk låter som någon som är en kvinna. Och det låter kliniskt.
- Kliniskt?
- Men vi kan säga att jag är typ flata. Queer flata.
- Du blir typ kär i personer, inte i kön?
- Mmm. [Kom igen nu Johanna, erkänn din närmast radikalfeministiska hållning till köttkukar!]
- Gick du i den här stora ... vad heter det... det som var i helgen?
- Pride?
- Nej, det här som var ute på stan... hmm... Paraden!

Sen förklarade jag ordet "queerkid" och att synen på identitetspolitik tenderar att skifta mellan generationer. Ett queerkid är, enligt vad denna arma människa nu fått lära sig, en ungdom som är lite lagom homogay, ofta går igång på androgynitet, ägnar sig åt könsöverskridande verksamhet och inte är så petig med kön utan ligger med det mesta.

- Alltså, jag fattar inte hur fjolliga bögar orkar.
- Hur då orkar?
- Vara så där hela tiden. Det känns så påklistrat.
- Jaså.
- De är liksom så igång hela tiden. Det känns inte naturligt.
- Men tycker du inte att det är lika konstigt med fjolliga tjejer då?
- Nja. Kanske.
- Jag fattar inte hur någon orkar vara så energisk.
- Ja, det är konstigt.
- Jag tror att alla fjollor går på speed.
- Så är det nog.

- Jaha, du var från Borås. Är det inte där ni har den där stora potatisfestivalen varje år? Eller är det i Alingsås?
- Det är nog Alingsås.
- Okej.
- Men vi har många postorderföretag.
- Ja, jag har hört talas om det.
- Ellos, Josefssons, Haléns...
- Men är inte Borås värsta satanistmeckat? Eller är det Alingsås?
- Hur menar du?
- Du vet, många metal-kids och den där Varg som chattade med småtjejer och höll på.
- Nej, det var i Alingsås.
- Okej.
- Fast det är tufft att det är ett satanistmecka.
- Ja eller hur. Snacka om att attrahera turister. Mycket coolare än Dalahästar.
- Du vet väl att Bergen är Norges satanistmecka?
- Va? Nä!
- Jo, Burzum kommer därifrån. Det har varit satanistiska mord och allting i Bergen. Och det är en massa andra band som kommer därifrån. Fast Burzum är nazist nu och sitter i fängelse. Numera gör han visst nationalistisk musik på japanska synthar istället för att spela metal.
- Det är ju helt fantastiskt att jag ska flytta till Norges satanistmecka!
- Glöm inte att packa ner corpse-paint.
- Ja, man vill ju smälta in.

Jag hann även med att lära upp snubben ifråga i rumänsk hbt-historik och att recensera alla förorter som jag har bott i.

Jag är honom evigt tacksam för tipset om corpse-paint. Det hade varit pinsamt att anlända till Bergen utan det.

Jag vill ha en digitalkamera. Min bilddagbok skulle vara fantastiskt smaskig. Plus att jag vill dokumentera er alla. Den Queera Lifvsstilen.

Hey alla som har en olycklig kärlek, jag har botemedlet: umgås med de jävlarna. Ingen är charmig i längden. Eller ens längre än fem minuter.

Hela tiden möter jag bögar som pratar om att skölja analen och jag nickar förstående men egentligen fattar jag ingenting. Hur sköljer man analen? Är detta brukligt bland bögar? Gör ni det i grupp? Vilka attribut krävs? Jag mötte en bög på Arvika som sa att han skulle gå och skölja analen. Uppenbarligen är analsköljning något som går att praktisera på festival.

Nu är jag bara min.

Jag gick i det snyggaste och tuffaste blocket i hela paraden men det finns inte ett enda foto av oss på Stockholm Prides hemsida. Eller okej, det fanns några, kanske tre-fyra stycken, de flesta tagna på stort avstånd. Och jag syns inte till, vilket är en fatal miss. Ska man bli fotad av Pride får man uppenbarligen inte vara för politisk eller för mycket klichéflata. Nej, man ska helst av allt vara en muskulös bög med glitter, string och boa. Nästa år ska jag köra på det konceptet. Syns jag inte finns jag inte.

Igår träffade jag Mitt Livs Kärlek igen. Hon från Norge, ni vet. Well, vi har inte setts på nästan ett år. Vi hade en kort romans i höstas och efter att den tog slut har jag varit besatt och galen och stalkat lite lagom, hon har i perioder uppmuntrat det hela. I alla fall, igår sågs vi. Vi har inte hörts på flera månader och plötsligt stod hon där på trottoaren och tittade på paraden. Det var surrealistiskt. Vi pratade och kramades, hon sa galna saker. Jag var helt uppspelt efteråt och kunde inte fungera, kunde inte prata, hela min kropp skakade. Sen sågs vi på Slick och hon kunde inte handskas med situationen och var galet full. Mest kastade hon sig framför mina fötter hela tiden när jag försökte konversera. Men det kändes ingenting. Ingenting. Det är över. Nu kommer ni att slippa mitt tjat om henne för det fanns inga känslor kvar. Det är tomt men skönt.

Igår hånglade jag med en kille och blev kåt. Det ni. Mitt bi-projekt går över all förväntan. Men i slutändan gick jag ändå hem med en flata (eller nåt åt det hållet, jag ska inte könstillskriva och hålla på). Jag får ta ett steg i taget, att vakna upp brevid en man känns lite övermaga än så länge. Och jag vet att det är oqueert men skit samma, jag är väl inte queer då, uteslut mig.

Det är ingen idé att blogga om allt som händer i mitt liv under Pride. Ni som läser det här var antingen med eller så har ni redan hört ryktena.

Schlagerbögarna i Stockholm City - sickna spån. De klagar på Pride, att det är lamt, för lite glitter, för mesiga artister, de kräver att Pride ska slå på stort istället, de vill ha Robert Wells. Och de får tipsa om det bästa på House och visst, partiutfrågning är med, bra som fan, men sen är det make-up-kurs för killar och könsöverskridare i antiken. Okej, visst, bra punkter, men sen då? Inget mer House, men däremot Miss Gay Sweden 2006, "äntligen en tävling för trevliga och snygga flator", singel-mingel, musikalkväll, schlager och annat. De tipsar inte om något feministiskt, inte om något som riktar sig till flator som tillhör den mer politiska falangen och som dissar Miss Gay Sweden, inte om något som är aggressivt politiskt.

Fjollan ska givetvis ha ett utrymme i en kultur där feminina bögar har jävligt låg status. Det är politiskt i sig att de syns i tidningen. Samtidigt ser jag det som ett sätt att avväpna hbt-samhället, att visa att "kolla, de är inte så farliga, det här har ingen politisk potential, de pratar bara smink och glitter". Jag skulle hellre se en mixad panel eller en politisk krönikör som motvikt eller kanske komplement. Mångfald, ni vet, detta fantastiskt luddiga och problematiska begrepp. Någon som visar andra sidor av Pride. Både det politiska och det sexuella som provocerar. Fistfucking och strap-on-teknik. Queeraktivism. Anti-rasism. Konstruktionen av svenskhet. Queera bibelstudier. Om att vara HIV-positiv. Klasskamp. Dragkingworkshop för killar. Relationsanarki. Trans och sexualitet. Intersektionalitet. Queer femininitet. Och så vidare i all oändlighet.