subkutan

Det enda som stadigt ökar i mitt liv är mitt fultal och min bitterhet.



















Näe, men hallå, så kan man ju inte hålla på. Det lyser ju om mig, jag verkar gladare än någonsin. Och vet ni, en annan sak som också ständigt ökar är min bekantskapskrets. Det finns fina människor att upptäcka överallt. Och en annan sak som ökar är min lista över fantastiska böcker. Och min samling av nerladdad musik. Dessutom är jag inte så bitter som man kan tro. Jag är egentligen en optimist (som visserligen lever i en fantasivärld, men ändå optimist). Fast det hindrar mig såklart inte från att bli paff och ledsen varje gång som verkligheten misslyckas med att uppfylla mina förväntningar och mina inbillade sanningar. T.ex. tror jag alltid att alla jag vill ha är kära i mig, även om de rent ut sagt att det inte är så. Jag tänker att människor kan ändra sig. Och jag och E kommer att vara tillsammans en vacker dag, men bara inte just nu. Vår tid är inte än, för att nu uttrycka det som en tönt. Och jag kommer såklart att bli precis det jag vill bli, jag ska bara hitta rätt vägar först. Kanske är det här någonstans som min bitterhet börjar. I min inbillade värld där jag är störst, bäst och vackrast och alltid får som jag vill. Men generellt sett så är jag glad. Och mina mungipor rör sig också rätt stadigt uppåt.

1. Jag har en konstig form av tourettes som får mig att utan förvarning haspla ur mig namnet på nån av de som jag är lite hot på. Oftast sker detta på tunnelbanan. När jag är ensam. Det händer även innan jag ska somna.
2. När jag jobbar natt tittar jag alltid under sängen innan jag ska sova. Jag letar efter psykopater. Tidigare tittade jag även i garderoben, men sen insåg jag att den är så full med skit att det som mest skulle kunna få plats en galen mördardvärg där. Jag väljer dock att inte tänka alltför mycket på detta eftersom det kommer resultera i att jag faktiskt tror att dvärgen finns där.
3. Möter jag en hund på gatan är jag övertygad om att den känner av mina speciella energier och att den tänker "kompis!".

Jag gör ett av mina sällsynta besök på universitetet och går förbi gräset och tänker att "jag vill ligga i gräset med mina kursare och dricka kaffe och prata", men sen kommer jag på att jag ju inte gillar mina nuvarande kursare (jaja, det finns några sympatiska individer, men ingen som jag verkligen verkligen gillar och kan prata med) och att det faktiskt är så att när jag för mitt inre öga (i mitt inre rum, dit vi kan gå in för att ha grupparbete) visualiserar mina kursare är det Ida, Frida, Ingeborg, Rebecca, Cissi och Erika som jag ser. Och jag inser att vissa av dessa har jag aldrig ens pluggat med och att "kursare" i min värld kanske är likställt med "kompisar som någon gång pluggat på universitetet under samma period som jag och att vi därmed stött på varandra i korridoren" (jag är medveten om att den meningen kan tolkas på två sätt, men den dubbla tolkningen är som ni nog vet applicerbar på majoriteten av de nyss nämnda). Och med risk för att låta nostalgisk så inser jag att grundkursen i genusvetenskap var en av de hittills bästa perioderna i mitt liv. Jag trivs bäst med intellektuella queerfeminister. Jag är ledsen att behöva säga det, men det är så det är. Lika barn leka bäst. Och sen finns det intellektuellt queera som jag inte tål, men det är en helt annan sak. Och det är faktiskt så att en jobbig queerfeminist är ändå bra mycket lättare att umgås med än en jobbig vad-som-helst-annat. Tror jag. Det här kommer jag kanske att behöva ta tillbaka sedan. Men det är det fina med bloggar, man kan gå in i sitt förflutna och radera/skriva om. Dåtiden är inte fixerad. Fast det har den å andra sidan aldrig varit i min värld. När jag var tolv år ljög jag friskt i min dagbok. Även om lögnerna mattades av med åren var de ändå lögner. Eller sanningar med modifikation. Det finns många olika versioner av en och samma händelse och alla versioner är skapade av mig. Ingen är mer sann än den andra. Jag är anarkist, vi gillar inte regler. Vi tror på den fria individens egna ansvar. Och nu tar jag ansvar för mitt förflutna och säger att sanning är relativt. Kan tid vara relativt kan sanning självklart också vara det. Eftersom tid varierar beroende på position och hastighet följer syllogismen att sanning också rättar sig efter skiftande premisser.

Apropå sanning: i dagens City finns en guide till Stockholms parker och det står att besökarna i Rålambshovsparken består av "förfestargäng, kubb-spelare, grillare, barnfamiljer, tjejbästisar i par, skejtare, hundägare, joggare." Hmm. Tjejbästisar i par? Jag misstänker att det kan vara ett klassiskt fall av att flator läses som vänner. Även känt som heteronormativitet. Men allting är ju relativt.

Alltså, det finns inga ord för att beskriva mina dagar i Göteborg och jag kan nog inte redogöra för allt som hände eftersom mina tankar är alldeles spretiga just nu. Men det var i vilket fall som helst en fantastiskt bra resa.